14 år till salu av Caroline ENGVALL

För första gången har jag fått en bok i min hand innan officiellt publiceringsdatum, direkt från förlaget.

Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa 14 år till salu. (Bokens egen hemsida)

Boken handlar om tonåriga Tessans liv som prostituerad och den är skriven med hjälp av journalisten Caroline Engvall (Kalla Kulor Förlag). Förlaget säger att boken är deras viktigaste någonsin.

Och jag kan förstå att de säger så. Berättelsen om Tessan skakar om en. Mycket.

Man känner sig ömsom upprörd, ömsom äcklad. Jag sov helkasst natten efter jag hade läst boken. Och jag hade sträckläst den.

14 år gammal blir Tessan våldtagen av en kille hon känner, men inte har haft någon närmare relation med.

Hon reagerar som så många våldtäktsoffer; skyller på sig själv, skäms, känner sig smutsig och "brukad". Och säger ingenting till någon.

När sedan kompisen Jenny slänger ur sig att de kanske skulle "hora" för att få lite pengar, så hänger Tessan på.

"Det kändes inte som en så stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat."

Kompisen äcklades och drog sig ur efter två möten med torskar, som Tessan och Jenny fått kontakt med via nätet och som inte hade några betänkligheter om att ha sex med två underåriga tjejer.

Men Tessan fortsatte. Och fastnade i nätprostitutionen. Under flera år. Och det utan att familjen, vänner eller någon annan visste.

Som läsare sitter man hela tiden och vill ropa:

Varför?!

Och hur kan det vara möjligt att ingen förstod vad som var på gång?

Tessan säger själv att hon var världens bästa skådespelare. Levde i två världar. Föräldrarna fanns där hela tiden, men hon stötte bort dem.

Där är Tessans levnadsöde inte unikt. Anorektiker är också ofta experter på att dölja, liksom ungdomar som hamnar i drogmissbruk. Och efter självmord eller självmordsförsök säger ofta omgivningen; jag hade ingen aning om att hon/han mådde så dåligt!

Och Tessan har paralleller med många av dessa. Istället för att skära sig hade hon sex mot betalning. Det var egentligen ingen skillnad.

En anorektiker strävar ofta efter kontroll. Det ville Tessan också ha.

Och samtidigt ville hon "straffa sig själv".

Som socionom har jag ibland stött på uttrycket: hellre negativ bekräftelse än ingen alls. Alla vill bli sedda. Och hellre på ett negativt sätt än inte alls.

Så var det med Tessan också.

"Eftersom de hade sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. - - - Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på."

Att prostituera och förnedra sig blir som en drog för Tessan. Hon talar om "suget" efter att kontakta sina kunder, precis som en missbrukare talar om suget efter droger. Hon får "återfall" efter ett långt uppehåll.

"Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Det blev som en ond spiral."

Till slut lyckas Tessan ta sig ur prostitutionen, med hjälp av familjen, socialtjänst, lärare, psykologer och familjehem.

Boken avslutas med en rad tips vad man som anhörig eller annan närstående ska göra om man tycker att ett barn eller tonåring mår dåligt på något sätt.

Boken är ett definitivt MÅSTE för tonåringar och deras föräldrar, lärare, kuratorer, socialsekreterare, och alla andra som jobbar med ungdomar.

Läs Aftonbladets artikel om boken. En artikel som tydligen skakade om vissa bloggläsare så att de tvivlade på om historien är sann, se bloggkommentarerna.

För mig är det obegripligt att säga "skyll dig själv" eller "hon gjorde det frivilligt".

Om det var din egen dotter, skulle du säga "skyll dig själv"?

Skulle inte tro det.

---
Tidigare publicerad 17 aug 2008

Om jag inte misstar mig har 14 år till salu nu sålt mer än 100 000 ex bara i pocket. Grattis Caroline och Tessan!