Men inte utan din dotter av Jan GUILLOU

Jag läste ut mitt signerade exemplar av Jan Guillous Men inte utan din dotter redan på planet hem till Amsterdam. Jag hade fuskat lite, nämligen lyssnat på audioversionen över ELib, innan jag fick boken i min hand. Det där med ELib är förresten en hit för mig, stryka kläder är nu förknippat med att lyssna på audioböcker på den bärbara datorn. Så Tomas Bolmes behagliga stämma lotsade mig genom de första kapitlen.

Jag gör ofta ett misstag när jag läser spänningsromaner, jag skummar igenom för snabbt för att få veta hur det går. Och misstar en del ledtrådar ibland. När man audiolyssnar undviker man det, men det gäller att uppläsaren inte är för dålig. Så inte i Bolmes fall.

Åter till romanen. Jag gillar Guillous författarskap och jag gillar Hamilton. I denna bok är han inte riktigt huvudperson, det finns flera huvudpersoner.

Bakgrunden till boken fångar mitt intresse. Guillou hävdar att det är Saudiarabien som står bakom den islamistiska terrorismen. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte kan rada upp faktabevis just nu. Under mina år i Mellanöstern har jag aldrig förstått USAs oheliga allians med Saudiarabien och dess iver att invadera Irak och hota Iran. Saudiarabien är ett av världens mest odemokratiska och kvinnoförtryckande länder, men eftersom de inte använder oljan som vapen i politiken, så är de välkomna i väst. Men det hindrar inte att det finns åtskilliga dollarstinna privata fundamentalister som inte tvekar att sprida sina extrema form av islam i länder som Afghanistan och Pakistan. Och i övriga världen. I tex Syrien var människor livrädda för den konservativa tolkningen av islam som Saudiarabien står för. De såg också baksidan av denna konservatism; horder av rika saudiarabier som besökte Damaskus på sommaren, mest för att handla billiga varor och ligga med östeuropeiska horor.

Det där var en liten politisk parantes.

Guillou blandar sin syn på Mellanösternpolitiken med händelser som drabbar nyfunna vänner till Carl Hamilton. Säpochefen Ewa Tanguys dotter blir kidnappad, på uppdrag av muslimska fundamentalister. Så när maken och fadern, den före detta främlingslegionären Pierre, vänder sig till Hamilton, som har hoppats att han aldrig ska behöva hålla i ett vapen igen, så blir svaret ungefär så här; Egentligen har jag ju sagt; inga mer militära operationer, men inte om det gäller din dotter.

Sedan drar räddningsaktionen igång, och, ja, det är spännande. Ganska förutsägbart, dock.

Guillou i sitt rätta medium, en internationell spänningsroman. Det är kul att se att så gott som alla aktörer i Hamiltonböckerna (de som lever...), dyker upp i denna bok.

Guillou har två svagheter; dialogerna och kärleksscenerna. De första är lite för akademiska, lite för lite varierade i stil och de senare existerar så gott som inte.

Varför låter han inte stackars Hamilton korka upp sin champagne med Mouna och därefter älska på hotellet i Moskva (eller var det nu var...). Bara en sån där liten parantes.

Det är kanske ett typiskt kvinnligt drag, det där att tycka synd om manliga huvudpersoner i spänningsromaner som inte får det de trånar efter. Jo Nesbö lär få många reaktioner från kvinnor som tycker synd om hans Harry Hole.

Jag undrar om Guillou någonsin kommer att lyckas ha ihjäl sin hjälte Hamilton? Antagligen inte.

--