torsdag, juli 19, 2012
Ge mig lite Stockholmstips!
Vi planerar en Stockholmsresa med barnen, och skulle gärna vilja ha lite turisttips. Och då menar jag inte det gamla vanliga; Slottet, Gamla Stan, Gröna Lund, Skansen, Vasa... de står redan på to do-listan.
Har läst i guideboken att det finns väldigt många muséer i Stockholm. Vilka är värda att se? Om man ska ta en tur med båt ut i skärgården, vart ska man åka då? Vilka caféer ska man fika på?
Och är det något som man som bokläsare inte ska missa?
onsdag, juli 18, 2012
Flygresan till Bokmässan bokad!
Äntligen gjort. Resan är bokad. Tack vare makens många Flying Blue-poäng kostar flyget sisådär 500 spänn (svenska spänn alltså) för mig, från Amsterdam till Holland. Bor gör jag hemma i stugan och tar bussen hemifrån till bokmässans dörr, det är suveränt bekvämt!
Ser fram emot bokmässan något enormt! Vi ses! Inshallah!
Ser fram emot bokmässan något enormt! Vi ses! Inshallah!
söndag, juli 15, 2012
Den vita frun av Frida SKYBÄCK
Jag äter allt, förutom bruna bönor.
Och Den vita frun är inte bruna bönor. Snarare som den goda bakelse med hasselnötsmousse, som jag åt på ett café i centrala Haag häromdagen, samtidigt som jag läste ut Fridas senaste. Så där god att man egentligen skulle vilja äta en till.
Frida kom ut med sin debutroman Charlotte Hassel i september förra året och redan nu är tvåan här. Det är inte en uppföljare och är också lite annorlunda. Lite mer finstämd.
Men samtidigt spännande. Jag läste ut den på en dag. Det är en sådan där bok som ska läsas i ett svep. Ingen idé att spara.
Jag insåg också att jag inte gillar recensioner som talar om för mycket om handlingen. Så jag gör inte det. Har du hittat hit från Adlibris och Bokus har du redan läst lite om den.
Men romanen handlar om Maria, som 1784 anländer från Stockholm till Borgeby slott i Skåne som sällskapsdam/kammarjungfru till Dorotea Bielke och hennes dotter. Genast förstår man (genom en parallell berättelse, berättad i form av en ung kvinnas dagboksanteckningar) att det egentligen är den enkla Maria det handlar om. Vem är hon egentligen? Hon vet det inte ens själv.
Som läsare dras man snabbt med i denna drivna, men samtidigt finstämda roman. Det är inte i första hand en kärleksroman, men kanske ändå. Det handlar mer än moderskärlek än kärlek mellan man och kvinna (även om det finns med lite det också!).
Vad jag mest gillar med Frida böcker är att det märks att hon kan sin historia (Frida är historielärare), det känns ordentligt "researchat", utan att det är påfrestande.
-------------
Adlibris
Bokus
onsdag, juli 11, 2012
Förlåtelsen av Hanne Vibeke HOLST
Dessutom är Hanne Vibeke Holst en ny bekantskap för mig. Jag har länge trott att hon "bara" var en i raden av nordiska spänningsromanförfattare, men har lärt mig att hon inte är det.
Ändå är Förlåtelsen driven som en spänningsroman (och den har ett spänningsmoment, det förnekar jag inte).
Egentligen är det ett familjedrama, och central i berättelsen står Helena Tholstrup, som är operachef i Berlin. Hon har just regisserat en Mozartopera, som avslutas med att profeten Muhammeds huvud sätts upp på en påle. Tillsammans med Jesus och Buddhas huvuden, visserligen, men tillräckligt för att väcka kritik från många olika håll.
 |
| Hanne Vibeke Holst Copyright/fotograf: Miklos Szabo |
Samtidigt får läsaren parallellt ta del av familjen Tholstrups historia, ändå från tiden för andra världskriget. Helenas farfar är kontroversiell präst, och går till slut under jorden och arbetar för motståndsrörelsen. Han lever ett dubbelliv på mer än ett sätt. Något som hans fru accepterar, hon har egentligen inget val. Tvillingsönerna Leo och Leif växer upp som det flesta tvillingar, tätt inpå varandra, och senare lever även de ett dubbelliv.
Flera familjehemligheter som får konsekvenser, men som inte uppdagas för Helena förrän alldeles på slutet. Dessutom har Helena själv döljt något för sin dotter, som hon aldrig har haft ett särskilt bra förhållande med (och slutet har en speciellt knorr, jag gillar den!).
Precis som i en skickligt skriven deckare, där man tror att man vet vem som har gjort det, men går bet, så överraskar Hanne Vibeke Holst.
Jag sträckläste, främst på grund av det drivna språket, och så ville man givetvis veta. Allt! Dessutom finns det gott om intressanta karaktärer i romanen.
Rekommenderas för hängmattan/tältet/båten/stranden/stugan, var du nu befinner dig.
Andra recensioner:
SvD
DN
Litteraturmagazinet
Aftonbladet
Sydsvenskan
Borås tidning
-----
Adlibris
Bokus
tisdag, juli 10, 2012
Skamfläck av Caroline ENGVALL
Det har flera orsaker, dels att jag tycker det är svårt att recensera något av någon man känner lite grann (plus att jag känner förläggaren på Kalla Kulor). Underbara Caroline, som gör ett så fantastiskt arbete för att uppmärksamma ungdomar som använder sex för att dämpa sin ångest.
Det var också svårt att börja läsa för att jag visste lite vad boken skulle handla om. Och jag har barn i samma ålder som barnen i både 14 år till salu och Skamfläck.
Carolines bok 14 år till salu, från 2008, är ett av de mest lästa inläggen på en av mina andra bloggar och recensionen finns även här.
Skamfläck är en fristående uppföljare till 14 år till salu, som handlade om 14-åriga Tessa, men behandlar samma problematik, denna gång utifrån tre olika ungdomars perspektiv.
Nadja, som upplevde att hennes kropp tappade betydelse efter att nakenbilder spridits på skolan. Och hon började använda den till det enda hon tyckte hon var bra på - sex.
Jocke, som låter sig utnyttjas av våldsamma sexköpare. För pengarna försörjer han sig själv och sin pappa.
Och Sandra, som kommer från Stockholms finare miljöer, men som lever ett dubbelliv med äldre män, som hon låter våldta henne.
Det är svårt att recensera eftersom det är så väldigt tungt att läsa om det här. Man blir så arg och förtvivlad och tänker givetvis inte helt klart. Och vad jag förstår har endast Nadja lyckats ta sig ur sina problem, i alla fall när boken skrevs. Deprimerande.
Samtidigt tycker jag att boken är suveränt skriven. En skicklig balans mellan skönlitteratur och dokumentär. Snyggt!
Och det är en oerhört viktig bok! LÄS!
 |
| Caroline intervjuas på bokmässan 2011 foto Monica O Kolkman |
Inte till salu
---------------
Adlibris
Bokus
lördag, juni 30, 2012
Liberty av Jakob EJERSBO
Det här är det sista i raden recension av bist litt, eller litteratur om problematiken inom biståndsarbete, postkolonialism etc. Och av alla jag har recenserat (tex romanerna av Thorfinn och Ardelius) så är Liberty den ultimata bist litt-en.
Men kanske måste jag läsa klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, eftersom en del kallat Liberty en modern Mörkrets hjärta, för att jämföra. Då ska jag givetvis skriva något om den också.
Jakob Ejersbo hann inte se sin roman färdig, han dog i cancer innan allt var klart. Han hade lämnat åtskilliga hundratals sidor manus till förlaget, och de fick något att bita i. De säger också att kanske hade en del kunnat göras annorlunda.
Det tror jag också. Framför allt är romanen extremt lång,över åttahundra sidor. Kanske hade den mått bättre av att delas upp i två delar, för en rejäl kapning av text är jag mer tveksam över. Men romanen känns för lång helt enkelt.
En mustig, kompakt berättelse som följer två tonåringar, danske Christian, vars pappa är biståndsarbetare i Tanzania, och tanzaniske Marcus, som passar barn och jobbar mer eller mindre oavlönat hos en svensk familj som umgås med Christians familj. Vi får följa Christian och Marcus under hela 1980-talet.
Romanen är skriven i jagform och växlar mellan Christian och Marcus.
I det stora hela är det en mörk skröna, en historia som närmar sig undergången i en långsamt vridande nedåtgående spiral. Språket är ganska korthugget, man får lite Jens Lapidus-känsla ibland.
Utlänningarna lever lyxliv jämfört med i hemlandet, deras moral är ganska låg, i vissa fall extremt låg, och så gott som alla är korrupta. Det försvinner biståndspengar i en jämn ström och det går inte att ha några kontakter med lokala myndigheter utan att muta. Det sups, röks lokal marijuna och knullas höger och vänster, med grannens fru eller med en lokal hora. Detta till bakgrunden att den nya okända sjukdomen, som gör en mager och som man sedan dör av, sprider sig. AIDS.
Lokalbefolkningen i sin tur, som den skildras främst via Marcus, är inte så mycket bättre. Det gäller att utnyttja alla möjligheter att tjäna pengar, och framför allt att utnyttja sina kontakter. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Kanske kan man inte lita på någon.
Christians och Marcus vänskap, som mynnar ut i att de vill starta ett diskotek, Liberty, tillsammans, är dödsdömd, det går helt enkelt inte att ha en jämlik vänskap när den ene är vit (utan att för den skull vara rik) och den andre svart.
Likaså är Christians relation med Rachel, en lokal flicka med tvivelaktigt förflutet, aldrig jämställd. Han kan aldrig riktigt veta om hon verkligen älskar honom, eller bara ser honom som en biljett ut ur misären. Hon kan aldrig lita på att han är seriös. Kommer han att lämna henne när pengarna är slut och resa hem till Danmark? Ett Danmark som han egentligen inte känner, han är nästan uppväxt i Tanzania och vill vara "riktig" tanzanier.
Även om romanen tog väldigt lång tid att ta sig igenom så sträckläste jag vissa stycken. Berättelsen är gripande och lämnar efter en bitter eftersmak. Känns som en slags revansch mot Karen Blixens mer romantiska syn på Afrika.
Man vill helt enkelt inte att det ska vara så eländigt.
Om orkar dig ge dig på en ordentlig tegelsten eller vill ha en engagerande, välskriven berättelse som inte tar slut direkt; då är Liberty något för dig. Men det är ingen bok man blir glad av.
----------
Andra recensioner:
DN
Aftonbladet
GP
UNT
Adlibris
Bokus
Men kanske måste jag läsa klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, eftersom en del kallat Liberty en modern Mörkrets hjärta, för att jämföra. Då ska jag givetvis skriva något om den också.
 |
| Copyright/fotograf: Morten Langkilde |
Det tror jag också. Framför allt är romanen extremt lång,över åttahundra sidor. Kanske hade den mått bättre av att delas upp i två delar, för en rejäl kapning av text är jag mer tveksam över. Men romanen känns för lång helt enkelt.
En mustig, kompakt berättelse som följer två tonåringar, danske Christian, vars pappa är biståndsarbetare i Tanzania, och tanzaniske Marcus, som passar barn och jobbar mer eller mindre oavlönat hos en svensk familj som umgås med Christians familj. Vi får följa Christian och Marcus under hela 1980-talet.
Romanen är skriven i jagform och växlar mellan Christian och Marcus.
I det stora hela är det en mörk skröna, en historia som närmar sig undergången i en långsamt vridande nedåtgående spiral. Språket är ganska korthugget, man får lite Jens Lapidus-känsla ibland.
Utlänningarna lever lyxliv jämfört med i hemlandet, deras moral är ganska låg, i vissa fall extremt låg, och så gott som alla är korrupta. Det försvinner biståndspengar i en jämn ström och det går inte att ha några kontakter med lokala myndigheter utan att muta. Det sups, röks lokal marijuna och knullas höger och vänster, med grannens fru eller med en lokal hora. Detta till bakgrunden att den nya okända sjukdomen, som gör en mager och som man sedan dör av, sprider sig. AIDS.
Christians och Marcus vänskap, som mynnar ut i att de vill starta ett diskotek, Liberty, tillsammans, är dödsdömd, det går helt enkelt inte att ha en jämlik vänskap när den ene är vit (utan att för den skull vara rik) och den andre svart.
Likaså är Christians relation med Rachel, en lokal flicka med tvivelaktigt förflutet, aldrig jämställd. Han kan aldrig riktigt veta om hon verkligen älskar honom, eller bara ser honom som en biljett ut ur misären. Hon kan aldrig lita på att han är seriös. Kommer han att lämna henne när pengarna är slut och resa hem till Danmark? Ett Danmark som han egentligen inte känner, han är nästan uppväxt i Tanzania och vill vara "riktig" tanzanier.
Även om romanen tog väldigt lång tid att ta sig igenom så sträckläste jag vissa stycken. Berättelsen är gripande och lämnar efter en bitter eftersmak. Känns som en slags revansch mot Karen Blixens mer romantiska syn på Afrika.
Man vill helt enkelt inte att det ska vara så eländigt.
Om orkar dig ge dig på en ordentlig tegelsten eller vill ha en engagerande, välskriven berättelse som inte tar slut direkt; då är Liberty något för dig. Men det är ingen bok man blir glad av.
----------
Andra recensioner:
DN
Aftonbladet
GP
UNT
Adlibris
Bokus
fredag, juni 29, 2012
Ingen jord den andra lik av Varg GYLLANDER
Varg Gyllander är ett sådant där författarnamn som upprepade gånger dykt upp framför mig, på andra författarbloggar och även på Facebook. Men jag hade faktiskt aldrig läst något av honom.
Det var kanske dumt att ta tag i den sista (den innehåller ju spoilers för de tidigare...) romanen, Ingen jord den andra lik, men det var i alla fall det jag gjorde och som ljudbok.
Något överraskande fann jag att det var en angenäm läs/lyssnarerfarenhet. Jag trodde det skulle bli en i raden av alla deckare. En som inte sticker ut, som man läser slut och glömmer bort.
Men Varg Gyllander har både fått till en deckare av klassiskt snitt (inklusive en tråd, eller flera, i nutid, tillsammans med en i dåtid, som vävs ihop på slutet), och en med karaktärer som har lite djup. Inget bråddjup, men det räcker för mig. Som underhållning med lite mer eftersmak. Dessutom har Varg Gyllander god insyn i polisarbetet genom sitt jobb som pressekreterare på Rikskriminalen, vilket känns... tryggt. Inget hopkok av fantasier av någon som inte vet vad polisen gör. Samtidigt är kunskapen inte påträngande, det kan bli tjatigt med författare som vill briljera med sin kunskap eller sin research.
Kort om handlingen. På en ö i Mälaren där man håller på med utgrävningar upptäcks ett skelett som visar sig inte komma från vikingatid. Kriminaltekniker Ulf Holtz kallas dit därför att hans dotter är med och jobbar på utgrävningarna. I övrigt jobbar han egentligen inte, utbränd och sliten efter händelser som beskrivs i tidigare romaner av Varg Gyllander.
Samtidigt har hans kollega Pia Levin fått ta tag i utredningen efter att en skola bränts ned.
Och vi får samtidigt följa Kerstin, en vilsen flicka, i en tråd som utspelar sig flera årtionden tillbaka, som tillsammans med sin försupna mamma flyttar ut till den nybyggda förorten. Där hamnar Kertin, i brist på en vuxen som ser efter henne, snart i fel sällskap.
Att berättelsen om Kerstin har något med skelettfyndet att göra kan vem som helst tidigt räkna ut, men Varg Gyllanders berättelse är för övrigt inte helt enkel att förutsäga, och det uppskattas.
Trådarna knyts ihop på slutet, så mycket kan man säga utan att avslöja för mycket.
Det finns ännu en liten sidohandling i berättelsen, som mynnar ut i en ordentlig cliffhanger på slutet... Så skapar man ett sug efter att få läsa nästa bok...
Läsvärt för hängmattan/stranden/båten/inomhus när det regnar!
----------
Adlibris
Bokus
 |
| Bild: Massolit förlag |
Något överraskande fann jag att det var en angenäm läs/lyssnarerfarenhet. Jag trodde det skulle bli en i raden av alla deckare. En som inte sticker ut, som man läser slut och glömmer bort.
Men Varg Gyllander har både fått till en deckare av klassiskt snitt (inklusive en tråd, eller flera, i nutid, tillsammans med en i dåtid, som vävs ihop på slutet), och en med karaktärer som har lite djup. Inget bråddjup, men det räcker för mig. Som underhållning med lite mer eftersmak. Dessutom har Varg Gyllander god insyn i polisarbetet genom sitt jobb som pressekreterare på Rikskriminalen, vilket känns... tryggt. Inget hopkok av fantasier av någon som inte vet vad polisen gör. Samtidigt är kunskapen inte påträngande, det kan bli tjatigt med författare som vill briljera med sin kunskap eller sin research.
Kort om handlingen. På en ö i Mälaren där man håller på med utgrävningar upptäcks ett skelett som visar sig inte komma från vikingatid. Kriminaltekniker Ulf Holtz kallas dit därför att hans dotter är med och jobbar på utgrävningarna. I övrigt jobbar han egentligen inte, utbränd och sliten efter händelser som beskrivs i tidigare romaner av Varg Gyllander.
Samtidigt har hans kollega Pia Levin fått ta tag i utredningen efter att en skola bränts ned.
Och vi får samtidigt följa Kerstin, en vilsen flicka, i en tråd som utspelar sig flera årtionden tillbaka, som tillsammans med sin försupna mamma flyttar ut till den nybyggda förorten. Där hamnar Kertin, i brist på en vuxen som ser efter henne, snart i fel sällskap.
Att berättelsen om Kerstin har något med skelettfyndet att göra kan vem som helst tidigt räkna ut, men Varg Gyllanders berättelse är för övrigt inte helt enkel att förutsäga, och det uppskattas.
Trådarna knyts ihop på slutet, så mycket kan man säga utan att avslöja för mycket.
Läsvärt för hängmattan/stranden/båten/inomhus när det regnar!
----------
Adlibris
Bokus
söndag, juni 17, 2012
Tegelstensläsning
Jag läser igen. Men det dröjer innan jag recenserar, jag har nämligen en tegelsten i handen. Inte för att jag märker att det är en tegelsten, jag läser på läsplattan. Med en PDF fil med över 800 sidor; det är en tegelsten. Liberty av Jakob Ejersbo. Bist litt ("biståndslitteratur"), som jag har recenserat på sistone, och nordisk litteratur i ett.
Men jag har också Hanne-Vibeke Holsts nya Förlåtelsen, som jag ser mycket fram emot att läsa. Det blir den första romanen av Holst som jag läser.
Dessutom håller jag på och lusläser seminarieprogrammet till Bokmässan! Som vanligt mycket intressant och seminarier som krockar. Jag tror att jag kommer att vara på plats alla dagar, och ska boka flygbiljetterna i veckan.
Men jag har också Hanne-Vibeke Holsts nya Förlåtelsen, som jag ser mycket fram emot att läsa. Det blir den första romanen av Holst som jag läser.
Dessutom håller jag på och lusläser seminarieprogrammet till Bokmässan! Som vanligt mycket intressant och seminarier som krockar. Jag tror att jag kommer att vara på plats alla dagar, och ska boka flygbiljetterna i veckan.
måndag, juni 11, 2012
Det blir inte så mycket läst...
...som jag skulle vilja.
Orsaken är att jag håller på och redigerar ett eget bokmanus. Efter att ha fått endast standardrefuseringar från ett stort antal förlag lyckades jag plötsligt få upp ögonen på ett. De har inte sagt ja, men inte nej heller, utan vill att jag skriver om en stor del av manuset. Det håller jag på med nu. (Mer om mitt skrivande på Bokskrivardagbok).
Responsen från förlaget kom lite oväntat, jag trodde helt enkelt att det var kört för manuset och hade börjat lägga det "på hyllan". Så jag hade redan bestämt mig för en skrivarpaus, för att hämta inspiration, och sett mig om efter något annat att göra. Jag beslutade mig för att satsa på bokbloggandet i år (och bokläsandet givetvis) och ambassadörsskapet för Bokmässan i höst.
I stället har jag ägnat mig åt att skriva igen, med den vetskapen att jag vet att manuset kommer att bli läst. Det är inspirerande och samtidigt utmanande. Det måste bli bra.
Så böckerna på "vill-läsa-listan" får vänta. Jag tar tag i lite emellanåt och koncentrerar mig just nu på nordiska författare, pga att bokmässans tema är Norden.
Orsaken är att jag håller på och redigerar ett eget bokmanus. Efter att ha fått endast standardrefuseringar från ett stort antal förlag lyckades jag plötsligt få upp ögonen på ett. De har inte sagt ja, men inte nej heller, utan vill att jag skriver om en stor del av manuset. Det håller jag på med nu. (Mer om mitt skrivande på Bokskrivardagbok).
Responsen från förlaget kom lite oväntat, jag trodde helt enkelt att det var kört för manuset och hade börjat lägga det "på hyllan". Så jag hade redan bestämt mig för en skrivarpaus, för att hämta inspiration, och sett mig om efter något annat att göra. Jag beslutade mig för att satsa på bokbloggandet i år (och bokläsandet givetvis) och ambassadörsskapet för Bokmässan i höst.
I stället har jag ägnat mig åt att skriva igen, med den vetskapen att jag vet att manuset kommer att bli läst. Det är inspirerande och samtidigt utmanande. Det måste bli bra.
Så böckerna på "vill-läsa-listan" får vänta. Jag tar tag i lite emellanåt och koncentrerar mig just nu på nordiska författare, pga att bokmässans tema är Norden.
tisdag, maj 29, 2012
[Geim] av Anders de la Motte
När jag till slut började läsa [Geim] av Anders de la Motte (på en tågresa till Maastricht i helgen) var det svårt att lägga den ifrån sig. Inte en död stund och perfekt underhållning.
Geim är nästan som ett filmmanus. Korta stycken där man kastas från ena karaktären, HP, till den andra, Rebecca, hela tiden. Nästan för häftigt ibland, missar man en stjärna som skiljer styckena åt blir man förvirrad. Jag har en tendens att visuellt ignorera sådana där små tecken, så det blev lite konstigt i bland.
HP är en lite märklig karaktär, en strulig kille som suttit inne och ägnar sig lite åt det ena och det andra. Inte helt renhårig, men inte en fullblodsbrottsling heller. Han verkar till en början dummare än han är.
 |
| Foto: Peder Lingdén |
Rebecca Normén, livvakt på SÄPO, dras in i detta game av en slump (?) och har dessutom mer att göra med HP än vad läsaren till och börja med tror.
Hon har ett litet tragiskt förflutet (det måste finnas med en sådan i en bok som denna) som präglar hennes liv. Lite mer om henne hade jag velat veta, men det kommer kanske i uppföljaren.
Idéen till intrigen är onekligen intressant. Man får lite Matrixkänsla. Kanske är det någon annan som styr allt. Vad är sant? Vad är verklighet?
Geim ger inte svar på alla frågor man ställer sig under läsningens gång. Men bjuder in till läsning av uppföljaren Buzz. Som antagligen är en liknande bladvändare.
Perfekt underhållning, som sagt. Inget fel i det. Jag läser gärna mer. Tydligen är även en tredje del, Bubble, på gång.
måndag, maj 28, 2012
Jag ska göra dig så lycklig av Anne B Ragde
Hennes nya, Jag ska göra dig så lycklig, utspelar sig 1965 i en ny modern bostadsrättsförening i Trondheim, där alla håller koll på alla. Läsaren får följa ett par familjer i berättelsen, lyssna på skvallret och man får även reda på deras innersta önskningar. Givetvis är inte allt idyll, även om livet för hemmafruarna blivit lättare med moderna hem, tvättmaskiner och fräscha badrum. Flera är inte vana vid att bo så nära på varandra.
 |
| Foto/copyright: Lasse Berre |
Alla som känner till Berlinerpopplar-triologin vet att det kom en tvist på slutet där som hette duga.
Jag ska göra dig så lycklig flyter på i maklig takt, dock inte helt utan dramatik, och man har ändå känslan av att där måste komma en tvist på slutet. Men ett tag blir jag orolig för att den inte ska komma.
Men den kommer... Var så säker. Och till sist förstår man helt och fullt varför romanen heter som den heter.
Ragde är bra på tidstypiska detaljer. Det gör berättelsen väldigt levande. Även om jag inte minns 60-talet så växte jag upp i ett hus som byggdes då. Och jag minns lite hur folk var klädda. Att hemmen skulle hållas mycket prydliga, linoleummattorna skulle bonas och det skulle bjudas ordentlig på kafferepen.
Kort sagt; jag känner mig ganska hemma.
Sammantaget är detta en läsvärd liten skröna över en tid för inte så länge sedan, befolkad av människor av kött och blod med samma längtan som de har nu.
Adlibris
Bokus
onsdag, maj 16, 2012
Framtiden för e-boken på biblioteken
E-boken är för en utlandsbosatt en gudagåva. Borta är den tid då man drog med sig en resväska full med böcker från Sverigevistelsen. Eller det tröstlösa faktum att det var omöjligt att få tag i de nya populära böckerna på det lokala biblioteket under sommarsemestern, de hade långa väntelistor.
Att kunna läsa e-böcker gratis via bibblan i Sverige är naturligtvis en sanslös lyx. Det kommer inte att vara för evigt. Jag är rädd för att jag snart inte har tillgång till låneböcker alls. Och köpa e-böcker som hittills ofta är dyrare än pappersversionen är inte en utväg. I så fall kommer jag antagligen att sluta låna svenska böcker och hellre läsa billigare engelska. Eller återgå till att köpa pocket eller kanske e-böcker när de har gått ned i pris efter ett tag (om de gör det överhuvudtaget).
Jag efterlyser en annan lösning.
Skapa ett nationellt digitalt bibliotek. Inte kopplat till kommuner som har varierande stor biblioteksbudget. Där kunde man bli medlem, eventuellt betala en årsavgift (jag bor i Holland och där är biblioteken inte gratis, man betalar en årsavgift, men barnen lånar gratis på mitt medlemskap), eller en avgift i förhållande till hur mycket man lånar. Detta för att hindra att man "okynneslånar" (vilket idag kostar biblioteken en massa pengar).
Det talas också om denna lösning här.
Mer här på Biblioteksbladet
och Daniel Åberg skriver också.
Att kunna läsa e-böcker gratis via bibblan i Sverige är naturligtvis en sanslös lyx. Det kommer inte att vara för evigt. Jag är rädd för att jag snart inte har tillgång till låneböcker alls. Och köpa e-böcker som hittills ofta är dyrare än pappersversionen är inte en utväg. I så fall kommer jag antagligen att sluta låna svenska böcker och hellre läsa billigare engelska. Eller återgå till att köpa pocket eller kanske e-böcker när de har gått ned i pris efter ett tag (om de gör det överhuvudtaget).
Jag efterlyser en annan lösning.
Skapa ett nationellt digitalt bibliotek. Inte kopplat till kommuner som har varierande stor biblioteksbudget. Där kunde man bli medlem, eventuellt betala en årsavgift (jag bor i Holland och där är biblioteken inte gratis, man betalar en årsavgift, men barnen lånar gratis på mitt medlemskap), eller en avgift i förhållande till hur mycket man lånar. Detta för att hindra att man "okynneslånar" (vilket idag kostar biblioteken en massa pengar).
Det talas också om denna lösning här.
Mer här på Biblioteksbladet
och Daniel Åberg skriver också.
fredag, maj 11, 2012
Dålig koll på Romance
Både SvD, DN, och Västerbottenkuriren hakar på en TT-artikel om den nya trenden i svensk litteratur, det här med romance. En storsäljande genre i tex USA. Och de efterlyser till och med svensk romance.
Med anledning av nystartade Bonniersägda förlaget Fenix.
Då är det lite märkligt att de överhuvudtaget inte nämner Sverige hittills enda(?) romanceförfattare, Simona Ahrnstedt. Hennes Överenskommelser har verkligen älskats av många och är nog den enda bok som kan hålla mig vaken till halv fyra en sommarnatt efter en svettig och jobbig 24-timmars tågresa från Holland till Sverige. Det var precis det den gjorde.
Och den recension jag skrev är fortfarande en av de mest lästa på denna blogg.
För er som inte vet; vi snackar INTE Harlequin eller Jackie Collins här. Det här är något annat.
Simonas nya, Betvingade, kommer i augusti. Det är många som väntar.
Och Frida Skybäck har också en ny på gång, men hennes romaner kallas historiska kärleksromaner.
Bokmalen skriver lite om det här också.
Med anledning av nystartade Bonniersägda förlaget Fenix.
Då är det lite märkligt att de överhuvudtaget inte nämner Sverige hittills enda(?) romanceförfattare, Simona Ahrnstedt. Hennes Överenskommelser har verkligen älskats av många och är nog den enda bok som kan hålla mig vaken till halv fyra en sommarnatt efter en svettig och jobbig 24-timmars tågresa från Holland till Sverige. Det var precis det den gjorde.
Och den recension jag skrev är fortfarande en av de mest lästa på denna blogg.
För er som inte vet; vi snackar INTE Harlequin eller Jackie Collins här. Det här är något annat.
Simonas nya, Betvingade, kommer i augusti. Det är många som väntar.
Och Frida Skybäck har också en ny på gång, men hennes romaner kallas historiska kärleksromaner.
Bokmalen skriver lite om det här också.
måndag, april 23, 2012
Till Offer åt Molok av Åsa Larsson
Är detta hennes bästa hittills?
Och är det någon favoritförfattare som jag skulle vilja träffa är det Åsa Larsson. Hon verkar så härlig, så full av berättelser. En riktig berättare. Jag minns att hon var med i Sommar för några år sedan, en höjdpunkt det året, och även nya intervjuer, som i Babel och Efter tio är hon fascinerande att lyssna på.
Jag vet, det är vanskligt att recensera favoriter. Man är ofta för snäll. Men jag har faktiskt lyckats såga favoriter som Michael Connelly, så helt snäll är jag inte.
Men vad det gäller Till Offer åt Molok, av Åsa Larsson har jag bara lovord.
Vad jag förstår har det inte varit helt lätt att skriva den här romanen, utgivningsdatumet flyttades fram i tiden, och faktum är att det är fyra år mellan den förra boken och denna. Men resultatet är en genomarbetad och kompakt berättelse, inte en död stund. Det är ett fulländat författar- och redaktionsarbete.
Åsa Larsson väver skickligt ihop en modern kriminalhistoria med något som hände i början av nittonhundratalet. Just den där historiska biten, som kort sammanfattat är en tragisk kärlekshistoria (det utan att avslöja för mycket, men redan tidigt i romanen vet vi att det går illa), är något många recensenter tyckt om. Jag också. Och jag ser små frön där, som kanske kommer att gro och växa till och bli till en egen roman. Kommer Åsa Larsson att skriva en historisk roman förlagd till Kiruna? Det skulle jag se fram emot i så fall.
Jag älskar hennes skildringar av Kiruna. Jag har aldrig varit där och det är exotiskt för mig, jättespännande att läsa om. Speciellt fascinerande är det där med Kirunas Klondykekaraktär, staden gick från att vara ingenting till att bli ett stort samhälle, pga av malmfyndigheterna. Mer om detta, Åsa!
 |
| Copyright/fotograf: Orlando G Boström |
Eller hundpolisen Krister, som man bara älskar. Han har ett vanställt ansikte efter en brand, är godhjärtad och, givetvis, hemligt kär i Rebecka. Han tar om hand om en liten pojke i boken och gör det med en sån kärlek, udda och ljuvlig. När pojken inte vågar sova någon annanstans än i hundkojan, trots att det är höst och kallt, så slår Krister upp tältet utanför och sover där, för att hålla koll på pojken. Bara det.
Språket. Så flytande och nästan poetiskt, jag vet inte hur jag ska beskriva det.
Jag sträckläser med sådan njutning, och blir nästan arg när boken är slut (läste på läsplatta och hade inte koll på hur nära slutet jag var).
Det här är en bok alla borde läsa, även de som vanligtvis inte gillar deckare.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Adlibris
Bokus
onsdag, april 11, 2012
Den Nakne Ambassadören av Magnus Zaar
Jag fortsätter min bist litt- runda (böcker om bistånd, diplomati och likn, andra kallar det postkoloniala böcker) med Den Nakne Ambassadören av Magnus Zaar, även om detta egentligen inte är en bist litt på samma sätt som de tidigare, utan en "vanlig" spänningsroman.
Men den är inte vanlig, eftersom den utspelar sig i en annan miljö, ett fiktivt land i Afrika, Östkongo. Som har stora likheter med Uganda, inte så förvånande, eftersom författare tillbringade några år där som "medföljande partner". Hustrun jobbade för UD.
Som spänningsroman är den ganska stereotypisk; någon ser ut att ha begått självmord, vilken någon annan inte tror är sant och vill undersöka. Men ingen är den de utger sig för att vara och givetvis är många inblandade högt uppe i hierarkin.
Mönstret känns igen från många polisromaner och skulle detta vara en vanlig kriminalhistoria hade romanen bara vara en blek kopia av Michael Connellys och Peter Robinsons romaner.
Men det är ingen polisroman.
Handlingen i korthet.
Unga Clara skickas tillbaka till det land hon tidigare jobbat i, Östkongo, för att sopa igen spåren av den svenske ambassadörens självmord. UD säger utåt att han dog av en hjärtinfarkt.
Clara upptäcker att det är mycket som inte stämmer och försöker ta reda på mer.
Snart stämmer ingenting och biståndspengar verkar ha försnillats. Och då inte bara av den korrupta regimen.
Det blir spännande och som spänningshistoria är romanen helt okej. Men som sagt intrigen känns igen. Det är den annorlunda miljön som är behållningen. Karaktärerna är inte heller de speciellt djuplodade, men det är lätt att tycka om den energiska Clara.
Det finns några saker jag inte riktigt köper. Clara måste hals över huvud sticka Afrika för jobbet. Och tar med sig lilla dottern på 2 år. (Fadern finns inte riktigt i bilden, men däremot en sambo). För mig som har bott flera år i Afrika är det inte riktigt något som man gör, sätter sig på ett plan nästa dag med barnet. Vanligtvis föregås resan av en läkarbesök, vaccinationer, en eller två veckor som man måste äta malariamedicin innan man åker, osv. Det känns inte riktigt trovärdigt att ta med dottern. Det känns som om hon bara är med för att göra Clara lite mer utsatt. Utan att avslöja för mycket av handlingen.
Sedan är det ett par scener med den kursive mördaren (även om texten inte är kursiv) som känns väldigt klichéartade. En scen börjar så här: Mannen som inte alls ansåg sig vara en mördare hade följt efter henne till ambassaden...
Det känns lite påklistrat och som att författaren inte riktigt litar på att läsaren förstår att någon är ute efter Clara ändå. Som om det var taget ur en film där man ser någon smyga efter huvudpersonen.
Även om man låter en scen vara med där någon uppenbart planerar något som kan vara en fara för huvudpersonen så behöver man inte vara övertydlig. Det är att skriva läsaren på näsan.
Men i det stora hela är detta en underhållande spänningsromanen i annorlunda miljö. Det känns väldigt fräscht efter att svenska författarkåren har vänt ut och in på sig i flera år i jakt efter något nytt på svensk mark. Tills nu har det verkat som om svenska förlag varit väldigt rädda för att anta romaner från nya författare som utspelar sig utomlands, men det håller kanske på att ändras.
Den Nakne Ambassadören ska tydligen bli film. Det passar den utmärkt som.
Fler recensioner:
Borås Tidning
Skånska Dagbladet
Bokhora
DAST
Adlibris
Bokus
Som spänningsroman är den ganska stereotypisk; någon ser ut att ha begått självmord, vilken någon annan inte tror är sant och vill undersöka. Men ingen är den de utger sig för att vara och givetvis är många inblandade högt uppe i hierarkin.
Mönstret känns igen från många polisromaner och skulle detta vara en vanlig kriminalhistoria hade romanen bara vara en blek kopia av Michael Connellys och Peter Robinsons romaner.
Men det är ingen polisroman.
Handlingen i korthet.
Unga Clara skickas tillbaka till det land hon tidigare jobbat i, Östkongo, för att sopa igen spåren av den svenske ambassadörens självmord. UD säger utåt att han dog av en hjärtinfarkt.
Clara upptäcker att det är mycket som inte stämmer och försöker ta reda på mer.
Snart stämmer ingenting och biståndspengar verkar ha försnillats. Och då inte bara av den korrupta regimen.
Det blir spännande och som spänningshistoria är romanen helt okej. Men som sagt intrigen känns igen. Det är den annorlunda miljön som är behållningen. Karaktärerna är inte heller de speciellt djuplodade, men det är lätt att tycka om den energiska Clara.
Det finns några saker jag inte riktigt köper. Clara måste hals över huvud sticka Afrika för jobbet. Och tar med sig lilla dottern på 2 år. (Fadern finns inte riktigt i bilden, men däremot en sambo). För mig som har bott flera år i Afrika är det inte riktigt något som man gör, sätter sig på ett plan nästa dag med barnet. Vanligtvis föregås resan av en läkarbesök, vaccinationer, en eller två veckor som man måste äta malariamedicin innan man åker, osv. Det känns inte riktigt trovärdigt att ta med dottern. Det känns som om hon bara är med för att göra Clara lite mer utsatt. Utan att avslöja för mycket av handlingen.
 |
| Magnus Zaar bild. Sveriges Radio |
Det känns lite påklistrat och som att författaren inte riktigt litar på att läsaren förstår att någon är ute efter Clara ändå. Som om det var taget ur en film där man ser någon smyga efter huvudpersonen.
Även om man låter en scen vara med där någon uppenbart planerar något som kan vara en fara för huvudpersonen så behöver man inte vara övertydlig. Det är att skriva läsaren på näsan.
Men i det stora hela är detta en underhållande spänningsromanen i annorlunda miljö. Det känns väldigt fräscht efter att svenska författarkåren har vänt ut och in på sig i flera år i jakt efter något nytt på svensk mark. Tills nu har det verkat som om svenska förlag varit väldigt rädda för att anta romaner från nya författare som utspelar sig utomlands, men det håller kanske på att ändras.
Den Nakne Ambassadören ska tydligen bli film. Det passar den utmärkt som.
Fler recensioner:
Borås Tidning
Skånska Dagbladet
Bokhora
DAST
Adlibris
Bokus
måndag, april 02, 2012
Innan floden tar oss av Helena THORFINN
Jag fortsätter min bist litt-recensionsrunda (bist litt=litteratur om biståndsarbete och likn).
Helena Thorfinns Innan floden tar oss fick jag i min hand och kunde nästan inte lägga undan den.
Igenkänningsfaktorn är enormt hög, trots att jag aldrig bott i Bangladesh. Men den där världen författaren rör sig i, den känner jag igen, som fd expat.
Jag känner igen kulturkrocken, det där med plötslig ha "tjänstefolk" från att ha varit en vanlig svensk, maid, chaufför, kille som jobbar i trädgården.
Thorfinn har skrivit en roman som är driven, spännande, initierad och som gör en arg. Arg över orättvisor som är så gigantiska att man känner sig enormt liten, samtidigt som man har mycket dåligt samvete för att man inte gjorde mer. Thorfinn säger också "den här romanen är skriven med ilska".
Två parallella berättelser vävs samman, klassiskt snitt, men det fungerar.
Svenska Sofia får jobb på ambassaden i Dhaka, men ansvar för svenskt bistånd. Maken Janne, lärare och de två barnen följer med. Läsaren får följa både Sofia, som kämpar med byråkrati och jobbiga kollegor, och inte minst med ett oerhört korrupt land, och Janne som måste vänja sig vid att vara "den medföljande" partnern, med ansvar för hemmet. Kulturkrocken är naturligtvis stor. Från en vanlig trea i Stockholm till ett stort hus i diplomatkvarteren i Dhaka som i det närmaste är ett palats. Inklusive egen kock, aya (barnvakt), vakter och chaufför. Medlemskap i exklusiva klubbar och otaliga fester med andra expats.
Vi får också följa de två unga bangladeshiska flickorna Nazrin och Mina, som efter det att storasystern mördats av sin svärfamilj (pga av hennes dowry, brudspeng, inte hade betalats i sin helhet) flyr sin by på landsbygden och hamnar i Dhaka. Det är inte lätt som ung kvinna att klara sig själv i den stora staden, något som speciellt Mina får känna på. Men Mina har en vilja av stål och sinne för affärer. Hon ska tjäna ihop till sin dowry själv och helst också välja sin make själv. Nazrin får först jobb på ett hotell men hamnar så småningom som aya hos Sofia och Janne.
Det finns så mycket att säga om den här romanen, men det är svårt att få med allt. Karaktärerna är intressanta och man fattar snabbt tyckte för flera av dem eller ogillar andra intensivt.
Sofia och Janne som har haft trubbel i äktenskapet. Svenska ambassadören, som är en udda typ med sinne för lokala språket och sanskrit, men inte så mycket talang för sitt jobb, hans fru, som är ännu mer udda med förkärlek för New Age och aningen för mycket drinkar på alla fester diplomaterna hamnar på (men hon har ett gott hjärta). Danske Bjarne (ja, honom tycker man inte om) som byggt upp en ganska ljusskygg textilindustri med biståndspengar. Oäktingen Ruel som är väldigt kär i Mina, men som vet att han aldrig kan få henne ("det är alltid någon som står lägre än dig själv, och den kan man inte gifta sig med"). Flera modiga textilsömmerskor, människorrättskämpar, slemmiga män som inte klarar av att se en ung kvinna ta egna initiativ etc etc.
Thorfinns galleri av personer är omfattande, men inte så att man tappar bort sig. Och alla har en plats i berättelsen.
Miljön är skickligt skildrad, vare sig berättelsen tar läsaren till deltat på landsbygden, slummen i Dhaka eller mörkret i de farliga textilfabrikerna eller den lyxiga diplomatvärlden. Men jag förstår givetvis att verkligheten även här överträffar dikten. Thorfinn säger själv att Dhaka är en plats som är tung att leva på.
Det är en omfångsrik berättelse, men inte så att jag skulle kunna säga att det eller detta skulle man kunna stryka. Jag sträckläste och det gjorde inget att boken var lång.
Den här romanen rekommenderas varmt!
Fler recensioner:
SvD
HD
Expressen
Aftonbladet
Sydsvenskan
Bokus
Adlibris
Helena Thorfinns Innan floden tar oss fick jag i min hand och kunde nästan inte lägga undan den.
Jag känner igen kulturkrocken, det där med plötslig ha "tjänstefolk" från att ha varit en vanlig svensk, maid, chaufför, kille som jobbar i trädgården.
Thorfinn har skrivit en roman som är driven, spännande, initierad och som gör en arg. Arg över orättvisor som är så gigantiska att man känner sig enormt liten, samtidigt som man har mycket dåligt samvete för att man inte gjorde mer. Thorfinn säger också "den här romanen är skriven med ilska".
Två parallella berättelser vävs samman, klassiskt snitt, men det fungerar.
Svenska Sofia får jobb på ambassaden i Dhaka, men ansvar för svenskt bistånd. Maken Janne, lärare och de två barnen följer med. Läsaren får följa både Sofia, som kämpar med byråkrati och jobbiga kollegor, och inte minst med ett oerhört korrupt land, och Janne som måste vänja sig vid att vara "den medföljande" partnern, med ansvar för hemmet. Kulturkrocken är naturligtvis stor. Från en vanlig trea i Stockholm till ett stort hus i diplomatkvarteren i Dhaka som i det närmaste är ett palats. Inklusive egen kock, aya (barnvakt), vakter och chaufför. Medlemskap i exklusiva klubbar och otaliga fester med andra expats.
Vi får också följa de två unga bangladeshiska flickorna Nazrin och Mina, som efter det att storasystern mördats av sin svärfamilj (pga av hennes dowry, brudspeng, inte hade betalats i sin helhet) flyr sin by på landsbygden och hamnar i Dhaka. Det är inte lätt som ung kvinna att klara sig själv i den stora staden, något som speciellt Mina får känna på. Men Mina har en vilja av stål och sinne för affärer. Hon ska tjäna ihop till sin dowry själv och helst också välja sin make själv. Nazrin får först jobb på ett hotell men hamnar så småningom som aya hos Sofia och Janne.
 |
| Fotograf: Nille Leander |
Sofia och Janne som har haft trubbel i äktenskapet. Svenska ambassadören, som är en udda typ med sinne för lokala språket och sanskrit, men inte så mycket talang för sitt jobb, hans fru, som är ännu mer udda med förkärlek för New Age och aningen för mycket drinkar på alla fester diplomaterna hamnar på (men hon har ett gott hjärta). Danske Bjarne (ja, honom tycker man inte om) som byggt upp en ganska ljusskygg textilindustri med biståndspengar. Oäktingen Ruel som är väldigt kär i Mina, men som vet att han aldrig kan få henne ("det är alltid någon som står lägre än dig själv, och den kan man inte gifta sig med"). Flera modiga textilsömmerskor, människorrättskämpar, slemmiga män som inte klarar av att se en ung kvinna ta egna initiativ etc etc.
Thorfinns galleri av personer är omfattande, men inte så att man tappar bort sig. Och alla har en plats i berättelsen.
Miljön är skickligt skildrad, vare sig berättelsen tar läsaren till deltat på landsbygden, slummen i Dhaka eller mörkret i de farliga textilfabrikerna eller den lyxiga diplomatvärlden. Men jag förstår givetvis att verkligheten även här överträffar dikten. Thorfinn säger själv att Dhaka är en plats som är tung att leva på.
Det är en omfångsrik berättelse, men inte så att jag skulle kunna säga att det eller detta skulle man kunna stryka. Jag sträckläste och det gjorde inget att boken var lång.
Den här romanen rekommenderas varmt!
Fler recensioner:
SvD
HD
Expressen
Aftonbladet
Sydsvenskan
Bokus
Adlibris
onsdag, mars 28, 2012
Friheten förde oss hit av Gunnar ARDELIUS
Bist lit kallade hon det i Babel, Jessica Gedin. Svenska kolonialromaner, kallar Carina Waern i Helsingborgs dagblad det. Eller snarare postkoloniala romaner.
Alltså litteratur om biståndsarbetare och besläktade yrken, dvs när man jobbar för svenska företag som har verksamhet i fattigare länder, eller diplomater.
Den nya genren i år, kanske.
Varför dyker det upp så många sådana böcker just nu? (Varför skriver jag själv på en roman som tangerar denna genre? Borde jag kanske fråga mig själv).
Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit är ett exempel.
Två andra är Helena Thorfinns Innan floden tar oss och den uppmärksammade Liberty av Jakob Ejersbo (båda väntar på att bli lästa av mig). Spänningsromanen Den nakne ambassadören av Magnus Zaar kan också fösas in i denna genre.
Kanske finns det något slags litterärt behov av att skaka av sig en något tvivelaktig verksamhet. Eller så finns det ett intresse för att skriva om andra miljöer.
Gunnar Ardelius skriver om bortglömd nutidshistoria, hur ett svenskt gruvföretag gav sig av till Liberia, i Västafrika, för att exploatera de rika malmfyndigheterna där. Svenska arbetare och deras familjer flögs dit, bodde i relativ lyx med tjänstefolk, svensk skola för barnen och en klubb där bara vita kunde bli medlemmar. De liberianska arbetarna levde och arbetade under knappa och farliga förhållanden, uselt betalda. Romanen utspelar sig i början av 1970-talet, som jag förstår det, men Lamco, som företaget hette, hade svenskt inblandning till 1988.
Gunnar Ardelius har tidigare skrivit ungdomsböcker, och det märks. Det är ingen svårläst bok och viss tyngd i berättelsen ligger på tonårige Mårtens upplevelser. Han blir vän med Ormpojken (varför han aldrig får något riktigt namn i boken förstår jag inte), en jämnårig liberian som har som (självpåtagen) uppgift att jaga bort ormar ur trädgården.
Runt sig har Mårten dessutom sin dysfunktionella familj, pappa Hektor som har svårt för företagens nedvärderande attityd och hårda tag mot de lokalt anställda, samt mamma Margret, som lämnat sin älskare i Sverige och har ganska svårt att tackla kulturchocken mellan Sverige och Liberia.
Ardelius är ganska bra på att skildra skillnaden mellan den lokala befolkningen och svenskar, som liksom bor någonstans i limbo i den afrikanska djungeln.
Det hade för mig gärna var mer miljöskildringar och mer om den lokala befolkningen. Jag har själv bott i Afrika i flera år och känner igen den här miljön, även om vi knappast hade en ormpojke i vår trädgård. Kulturkrocken känner jag igen.
Lamco etablerade sig i Liberia ganska nära efter kolonialismens fall, men Liberia var aldrig en koloni. Det gör det landet lite udda. Det består egentligen av en blandning människor som är ättlingar av frigivna slavar (som inte nödvändigtvis härstammar från Liberia, vad jag förstår). Men Lamco uppför sig som en enväldig kolonialherre (med regimens goda minne) och slår bland annat ner en strejk med hjälp av militär.
Mitt i detta hamnar Mårten och Ormpojken, med dramatiska konsekvenser.
Det är en spännande och driven berättelse. Nästan i kortaste laget, jag hade gärna läst lite mer, hade gärna sett karaktärerna lite mer utvecklade, då hade man nog känt lite mer för dem.
Men berättelsens största behållning är att den skildrar något bortglömt i svensk historia.
Ardelius pappa växte upp i Liberia, hans farfar arbetade för Lamco, så det är ganska mycket en skildring av familjens historia, även om berättelsen i sig är uppdiktad.
Andra recensioner:
HD
SvD
Arbetarbladet
Finns hos:
Adlibris
Bokus
Jag har läst ett recensionsexemplar från Norsteds
Alltså litteratur om biståndsarbetare och besläktade yrken, dvs när man jobbar för svenska företag som har verksamhet i fattigare länder, eller diplomater.
Den nya genren i år, kanske.
Varför dyker det upp så många sådana böcker just nu? (Varför skriver jag själv på en roman som tangerar denna genre? Borde jag kanske fråga mig själv).
Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit är ett exempel.
Två andra är Helena Thorfinns Innan floden tar oss och den uppmärksammade Liberty av Jakob Ejersbo (båda väntar på att bli lästa av mig). Spänningsromanen Den nakne ambassadören av Magnus Zaar kan också fösas in i denna genre.
Kanske finns det något slags litterärt behov av att skaka av sig en något tvivelaktig verksamhet. Eller så finns det ett intresse för att skriva om andra miljöer.
Gunnar Ardelius skriver om bortglömd nutidshistoria, hur ett svenskt gruvföretag gav sig av till Liberia, i Västafrika, för att exploatera de rika malmfyndigheterna där. Svenska arbetare och deras familjer flögs dit, bodde i relativ lyx med tjänstefolk, svensk skola för barnen och en klubb där bara vita kunde bli medlemmar. De liberianska arbetarna levde och arbetade under knappa och farliga förhållanden, uselt betalda. Romanen utspelar sig i början av 1970-talet, som jag förstår det, men Lamco, som företaget hette, hade svenskt inblandning till 1988.
Gunnar Ardelius har tidigare skrivit ungdomsböcker, och det märks. Det är ingen svårläst bok och viss tyngd i berättelsen ligger på tonårige Mårtens upplevelser. Han blir vän med Ormpojken (varför han aldrig får något riktigt namn i boken förstår jag inte), en jämnårig liberian som har som (självpåtagen) uppgift att jaga bort ormar ur trädgården.Runt sig har Mårten dessutom sin dysfunktionella familj, pappa Hektor som har svårt för företagens nedvärderande attityd och hårda tag mot de lokalt anställda, samt mamma Margret, som lämnat sin älskare i Sverige och har ganska svårt att tackla kulturchocken mellan Sverige och Liberia.
Ardelius är ganska bra på att skildra skillnaden mellan den lokala befolkningen och svenskar, som liksom bor någonstans i limbo i den afrikanska djungeln.
Det hade för mig gärna var mer miljöskildringar och mer om den lokala befolkningen. Jag har själv bott i Afrika i flera år och känner igen den här miljön, även om vi knappast hade en ormpojke i vår trädgård. Kulturkrocken känner jag igen.
Lamco etablerade sig i Liberia ganska nära efter kolonialismens fall, men Liberia var aldrig en koloni. Det gör det landet lite udda. Det består egentligen av en blandning människor som är ättlingar av frigivna slavar (som inte nödvändigtvis härstammar från Liberia, vad jag förstår). Men Lamco uppför sig som en enväldig kolonialherre (med regimens goda minne) och slår bland annat ner en strejk med hjälp av militär.
Mitt i detta hamnar Mårten och Ormpojken, med dramatiska konsekvenser.
Det är en spännande och driven berättelse. Nästan i kortaste laget, jag hade gärna läst lite mer, hade gärna sett karaktärerna lite mer utvecklade, då hade man nog känt lite mer för dem.
Men berättelsens största behållning är att den skildrar något bortglömt i svensk historia.
Ardelius pappa växte upp i Liberia, hans farfar arbetade för Lamco, så det är ganska mycket en skildring av familjens historia, även om berättelsen i sig är uppdiktad.
Andra recensioner:
HD
SvD
Arbetarbladet
Finns hos:
Adlibris
Bokus
Jag har läst ett recensionsexemplar från Norsteds
torsdag, mars 08, 2012
Halva Himlen- Half the Sky
Så här på kvinnodagens sista timma vill jag åter ta med min recension av följande bok:
-------------------------------------------------------------
Half the Sky har underrubriken Turning oppression into opportunity for women worldwide och handlar om att göra något åt det elände många kvinnor i världen lever i. New York Times-kolumnisten Nicholas D. Krystof (en av mina favoriter, mycket läsvärd) har skrivit Half the Sky tillsammans med sin fru Sheryl WuDunn. Krystof kommer från en invandrad polsk familj, Dunn från en kinesisk.
Uppdatering: Half the Sky finns nu på svenska; Halva Himlen.
Boken skildrar många gripande kvinnoöden och läsningen är stundtals mycket deprimerande. Läsaren får följa olika kvinnor över hela världen; Indien, Pakistan, Afghanistan, Kina, Kongo, Uganda. Det handlar om trafficking, slaveri, systematiska våldtäkter som ett vapen i krig, påtvingad prostitution, kvinnomisshandel, kvinnlig omskärelse, mödradödlighet, analfabetism bland kvinnor, hedersrelaterade brott, osv.
Men gemensamt i alla fallen är att kvinnorna som drabbats har lyckats vända sitt elände till något positivt. Som den pakistanska kvinnan som "dömdes" till gruppvåldtäkt som straff därför att en ung man i hennes släkt rymt med en kvinna från en annan, och förväntades begå självmord efteråt för att rädda familjens ära. Men när hennes familj vägrade acceptera traditionen och bevakade kvinnan så att hon inte fick chans att ta sitt liv. Dessutom fördömde den lokale imamen denna form av hedersrelaterade brott som ickeislamsk och gruppvåldtäkten blev nationellt uppmärksammad. Kvinnan fick ett "skadestånd" från regeringen och satsade genast pengarna på att bygga en skola för flickor. Hennes verksamhet växte sedan och många fler skolor byggdes med internationell hjälp.
För att ta bara ett exempel.
Det är gripande läsning, man chockas, men känner hopp samtidigt. Och börjar givetvis fundera på vad man kan göra själv. Författarnas slutsats är, mycket kort sammanfattat, att där flickor och kvinnor utbildas och får en chans att själva generera inkomst, utvecklas landet och ger alla en bättre framtid.
Men det är lättare sagt än gjort, och författarna sticker inte under stol med det. Många västerländska initiativ är naiva och misslyckas för att de inte känner till kulturen.
Det är svårt att med ett kort blogginlägg få fram allt Half the Sky innehåller och vill förmedla. Det är en viktig och läsvärd bok, och jag hoppas att den snart översätts till svenska.
Women hold up half the sky, är ett kinesiskt ordspråk.
Half the Sky - hemsida.
Nicholas D. Krystof- blog
På svenska heter boken Halva Himlen och är utgiven av Daidalos.
-------------------------------------------------------------
Uppdatering: Half the Sky finns nu på svenska; Halva Himlen.
Boken skildrar många gripande kvinnoöden och läsningen är stundtals mycket deprimerande. Läsaren får följa olika kvinnor över hela världen; Indien, Pakistan, Afghanistan, Kina, Kongo, Uganda. Det handlar om trafficking, slaveri, systematiska våldtäkter som ett vapen i krig, påtvingad prostitution, kvinnomisshandel, kvinnlig omskärelse, mödradödlighet, analfabetism bland kvinnor, hedersrelaterade brott, osv.
Men gemensamt i alla fallen är att kvinnorna som drabbats har lyckats vända sitt elände till något positivt. Som den pakistanska kvinnan som "dömdes" till gruppvåldtäkt som straff därför att en ung man i hennes släkt rymt med en kvinna från en annan, och förväntades begå självmord efteråt för att rädda familjens ära. Men när hennes familj vägrade acceptera traditionen och bevakade kvinnan så att hon inte fick chans att ta sitt liv. Dessutom fördömde den lokale imamen denna form av hedersrelaterade brott som ickeislamsk och gruppvåldtäkten blev nationellt uppmärksammad. Kvinnan fick ett "skadestånd" från regeringen och satsade genast pengarna på att bygga en skola för flickor. Hennes verksamhet växte sedan och många fler skolor byggdes med internationell hjälp.
För att ta bara ett exempel.
Det är gripande läsning, man chockas, men känner hopp samtidigt. Och börjar givetvis fundera på vad man kan göra själv. Författarnas slutsats är, mycket kort sammanfattat, att där flickor och kvinnor utbildas och får en chans att själva generera inkomst, utvecklas landet och ger alla en bättre framtid.
Men det är lättare sagt än gjort, och författarna sticker inte under stol med det. Många västerländska initiativ är naiva och misslyckas för att de inte känner till kulturen.
Det är svårt att med ett kort blogginlägg få fram allt Half the Sky innehåller och vill förmedla. Det är en viktig och läsvärd bok, och jag hoppas att den snart översätts till svenska.
Women hold up half the sky, är ett kinesiskt ordspråk.
Half the Sky - hemsida.
Nicholas D. Krystof- blog
På svenska heter boken Halva Himlen och är utgiven av Daidalos.
söndag, februari 26, 2012
Tistelblomman av Amanda HELLBERG
Har inte läst en enda Stephen King tex.
Men detta är lite annorlunda. Jag gillade Amanda Hellbergs förra och jag gillade faktiskt Tistelblomman också. Trots spöken. Eller vad det nu var.
Mycket tackvare Amandas suveräna språk, det rinner så lätt, och härliga miljöbeskrivningar. Man ser allt framför sig, i alla fall jag och jag tror inte att det beror på att jag känner mig hemma i engelska/skotska miljöer. Men det kanske är lite lättare att föreställa sig Tistelblomman (huset i boken) om man vet hur hus ser ut in the UK.
 |
| Foto: Kristin Lindell |
Jag köper inte riktigt allt detta, lika lite som jag köper intrigen i vissa andra spänningsromaner, men man läser ju ändå. Dels för att det är underhållande och dels för att det är välskrivet. I spänningsromaner har ibland det senare utlämnats. Men i Tistelblommans fall är båda två närvarande och gör romanen till en bladvändare.
Amanda har en bra blogg också.
Adlibris
Bokus
tisdag, februari 14, 2012
Gustavs grabb av Leif GW PERSSON
Som så många andra har jag ett komplicerat förhållande till självbiografier.
Någon av de bästa och intressanta böckerna jag har läst är självbiografier. Andra är besvikelser.
När man läser en självbiografi tittar man i bästa fall in i författarens själ. I sämsta fall läser man ett utvidgat CV på trehundra sidor eller mer. Ibland får man en blandning.
Jag gillar när författaren blir personlig, även på gränsen till privat. En självbiografi där författaren helt utlämnar sitt kärleksliv och sina nära relationer är rätt så tråkig. Fast jag medveten om att han kanske gör det för att skydda anhöriga för exponering.
Andre Brink skrev en sådan där blandning för ett tag sedan. Gripande skildring av den stormiga kärleksaffären med poeten Ingrid Jonkers (som senare tog livet av sig) men nästan inget om hans flera äktenskap.
Jan Guillous Ordets makt och vanmakt passar i utvidgat CV-kategorin, även om boken är helt klart mycket läsvärd och välskriven. Och Guillou utlovar heller ingen personlig självbiografi, det ser man redan i titeln som har underrubriken "mitt skrivande liv".
Leif GW Persson har knåpat ihop en rätt så personlig sak. I hans Vinterprat i P1 visade han upp en annan sida än jag tidigare sett av honom (tyckte han var en ganska stöddig typ...) och Gustavs grabb fortsätter lite i samma stil.
Mycket om förhållandet till fadern, som var innerligt, och till modern, som var mycket mer komplicerat. Om klassresan som inte var så enkel. Om Geijeraffären (och där lärde jag mig en del om modern svensk historia) som var oerhört påfrestande för honom. Och han drar sig inte för att skriva om sina problem med vikten och alkohol.
Gustavs grabb får klart godkänt. Inte minst för att den är så välskriven.
Bokus
Adlibris
Någon av de bästa och intressanta böckerna jag har läst är självbiografier. Andra är besvikelser.
När man läser en självbiografi tittar man i bästa fall in i författarens själ. I sämsta fall läser man ett utvidgat CV på trehundra sidor eller mer. Ibland får man en blandning.
Jag gillar när författaren blir personlig, även på gränsen till privat. En självbiografi där författaren helt utlämnar sitt kärleksliv och sina nära relationer är rätt så tråkig. Fast jag medveten om att han kanske gör det för att skydda anhöriga för exponering.
Andre Brink skrev en sådan där blandning för ett tag sedan. Gripande skildring av den stormiga kärleksaffären med poeten Ingrid Jonkers (som senare tog livet av sig) men nästan inget om hans flera äktenskap.
Jan Guillous Ordets makt och vanmakt passar i utvidgat CV-kategorin, även om boken är helt klart mycket läsvärd och välskriven. Och Guillou utlovar heller ingen personlig självbiografi, det ser man redan i titeln som har underrubriken "mitt skrivande liv".
Leif GW Persson har knåpat ihop en rätt så personlig sak. I hans Vinterprat i P1 visade han upp en annan sida än jag tidigare sett av honom (tyckte han var en ganska stöddig typ...) och Gustavs grabb fortsätter lite i samma stil.Mycket om förhållandet till fadern, som var innerligt, och till modern, som var mycket mer komplicerat. Om klassresan som inte var så enkel. Om Geijeraffären (och där lärde jag mig en del om modern svensk historia) som var oerhört påfrestande för honom. Och han drar sig inte för att skriva om sina problem med vikten och alkohol.
Gustavs grabb får klart godkänt. Inte minst för att den är så välskriven.
Bokus
Adlibris
fredag, februari 10, 2012
Tordyveln flyger i skymningen av Maria GRIPE
Barnradioteaterns Tordyveln Flyger i Skymningen är en av mina starkaste barndomsminnen. Minns hur jag låg i sängen med radion på morgon efter morgon, ivrig att höra hur det skulle gå. Så spännande det var!
Inte förrän ganska nyligen gick det upp för mig att radioteaterföreställningen kom till före boken, alltså Maria Gripe skrev boken med teaterföreställningen som grund. Så egentligen är det väl Kaj Pollaks verk också, litegrann.
Jag har faktiskt aldrig läst boken.
Inte sedan barndomen har jag lyckats höra Tordyveln igen, men till slut gavs den ut som CD, vilken dock tyvärr är slutsåld. Kanske är det dags för Sveriges Radio att släppa till lite och ge ut Tordyveln som MP3.
Och jag måste säga att den håller än.
Fast jag retar mig på ett par saker. Historien utspelar sig i Småland och många biroller spelas av smålänningar (eller sådana som försöker låta som smålänningar, Hans Alfredsson till exempel, som den lite virrige prästen). Men inte barnen. Det låter väldigt konstigt med småländska barn som talar med tydlig stockholmsdialekt (de kan tex inte säga ä. Väder blir veder...). Men annars är det inget fel på deras skådespelartalanger.
Lite besviken blir jag faktiskt på gåtans lösning. Utan att avslöja för den som inte har läst/hört, men det fattas fortfarande något på slutet. Det känns som att det skulle kunna komma en fortsättning.
Inte förrän ganska nyligen gick det upp för mig att radioteaterföreställningen kom till före boken, alltså Maria Gripe skrev boken med teaterföreställningen som grund. Så egentligen är det väl Kaj Pollaks verk också, litegrann.
Jag har faktiskt aldrig läst boken.
Inte sedan barndomen har jag lyckats höra Tordyveln igen, men till slut gavs den ut som CD, vilken dock tyvärr är slutsåld. Kanske är det dags för Sveriges Radio att släppa till lite och ge ut Tordyveln som MP3.
Och jag måste säga att den håller än.
Fast jag retar mig på ett par saker. Historien utspelar sig i Småland och många biroller spelas av smålänningar (eller sådana som försöker låta som smålänningar, Hans Alfredsson till exempel, som den lite virrige prästen). Men inte barnen. Det låter väldigt konstigt med småländska barn som talar med tydlig stockholmsdialekt (de kan tex inte säga ä. Väder blir veder...). Men annars är det inget fel på deras skådespelartalanger.
Lite besviken blir jag faktiskt på gåtans lösning. Utan att avslöja för den som inte har läst/hört, men det fattas fortfarande något på slutet. Det känns som att det skulle kunna komma en fortsättning.
torsdag, februari 09, 2012
Nordiska författare- läslista
Eftersom Norden är tema på Bokmässan i år skulle jag vilja läsa in mig lite.
Jag kastade ut en efterlysning för ett tag sedan och fick en del lästips. Nu har jag börjat sätta ihop en lista (en annan bra finns hos Lyrans Noblesser):
Gunnhild Öyehaug - Vänta blinka
Sofia Oksanen - Utresning
Ida Jessen - Det första jag tänker på
Erlend Loe - Doppler
Hanne Östravik - Tiden det tar
Karl-Ove Knausgård - Min kamp (hur många delar finns det?)
Per Pettersson - Jag förbannar tidens flod
Arnaldur Indridason - Kvinna i grönt
Något av Arto Paasalinna
Sedan började jag att leta efter ovanstående romaner som eböcker. Tror ni att jag fann några? Icke!
Inte ens vår gode Knausgård.
Däremot kunde jag hitta Indridason och Oksanen utgivna som ebok på engelska, och det är klart, det är ju annars en utväg. Och Erlend Loes Doppler finns som ljudbok på Elib, så den går att låna som strömmande ljudbok.
Men som utlandssvensk kan/vill jag inte köpa vanliga böcker och jag lär inte hinna låna på biblioteket under sommarvistelsen i Sverige och läsa allt jag vill då.
Känns lite snopet. Jag var så taggad. Och kände min plikt som bloggambassadör att vara lite påläst. Men ebokrevolutionen har inte kommit så långt som jag trodde.
Jag kastade ut en efterlysning för ett tag sedan och fick en del lästips. Nu har jag börjat sätta ihop en lista (en annan bra finns hos Lyrans Noblesser):
Gunnhild Öyehaug - Vänta blinka
Sofia Oksanen - Utresning
Ida Jessen - Det första jag tänker på
Erlend Loe - Doppler
Hanne Östravik - Tiden det tar
Karl-Ove Knausgård - Min kamp (hur många delar finns det?)
Per Pettersson - Jag förbannar tidens flod
Arnaldur Indridason - Kvinna i grönt
Något av Arto Paasalinna
 |
| Karl Ove får vänta |
Inte ens vår gode Knausgård.
Däremot kunde jag hitta Indridason och Oksanen utgivna som ebok på engelska, och det är klart, det är ju annars en utväg. Och Erlend Loes Doppler finns som ljudbok på Elib, så den går att låna som strömmande ljudbok.
Men som utlandssvensk kan/vill jag inte köpa vanliga böcker och jag lär inte hinna låna på biblioteket under sommarvistelsen i Sverige och läsa allt jag vill då.
Känns lite snopet. Jag var så taggad. Och kände min plikt som bloggambassadör att vara lite påläst. Men ebokrevolutionen har inte kommit så långt som jag trodde.
tisdag, februari 07, 2012
Bokmässans inspirationsträff Dag 2 Del 2
De flesta av bloggambassadörerna har redan redovisat vad vi gjorde måndag förmiddag (se länkarna till höger) och jag upprepar nog mest om jag går igenom allt igen.
Vad framför allt var roligt var att vi kände oss så välkomna, och tagna på allvar. Vad det gäller sociala medier visar bokmässan framfötterna, och det märkte vi också när vi diskuterade Bokmässan Community, hur den kan utvecklas och bli bättre. De vill gärna att den blir aktiv året om, inte bara runt bokmässetiden.
Under förmiddagen fick vi god inblick i hur bokmässans organiseras och hur mycket jobb som ligger bakom. Entusiastiska medarbetare berättade om hur mässan planeras, seminarierna inbokas och hur man försöker få tag i intressanta författare. De måste ha en av världens mest intressanta jobb; att hålla på med bokmässan året om.
Liten parantes: Bokmässans VD Anna Falck och jag gick på samma gymnasium en gång i världen, samma årgång, men olika linjer. Det var kul att träffas under inspirationsdagarna och upptäcka att man faktiskt känner igen varandra efter 25 år. Ingen av oss har dragit upp rötterna riktigt, Anna bor kvar inom kommunen och jag har en sommarstuga där
Vad framför allt var roligt var att vi kände oss så välkomna, och tagna på allvar. Vad det gäller sociala medier visar bokmässan framfötterna, och det märkte vi också när vi diskuterade Bokmässan Community, hur den kan utvecklas och bli bättre. De vill gärna att den blir aktiv året om, inte bara runt bokmässetiden.
Under förmiddagen fick vi god inblick i hur bokmässans organiseras och hur mycket jobb som ligger bakom. Entusiastiska medarbetare berättade om hur mässan planeras, seminarierna inbokas och hur man försöker få tag i intressanta författare. De måste ha en av världens mest intressanta jobb; att hålla på med bokmässan året om.
Liten parantes: Bokmässans VD Anna Falck och jag gick på samma gymnasium en gång i världen, samma årgång, men olika linjer. Det var kul att träffas under inspirationsdagarna och upptäcka att man faktiskt känner igen varandra efter 25 år. Ingen av oss har dragit upp rötterna riktigt, Anna bor kvar inom kommunen och jag har en sommarstuga där
Bokmässans inspirationsträff Lite bilder
Jag har inte så många bra bilder, iphonen tar inga superfoton, men här är några:
Jag ska skriva lite mer om inspirationsträffen senare, men först måste jag jobba. Att ge sig ut som brevbärare i 14 minusgrader, som vi har i Holland nu på morgonen (det var varmare i Göteborg!) är inte lockande. Men solen skiner i alla fall.
 |
| Utsikt från hotellrummet på tionde våningen över Korsvägen |
 |
| Några av bloggambassadörerna, i bakgrunden några av bokmässans berömda gäster |
 |
| God medelhavsbuffé på kvällen |
måndag, februari 06, 2012
Bokmässans inspirationsträff Dag 2 Del 1
 |
| Här är vi allihop. Inklusive bokmässans bibelstolar. Foto: Tomas Belfrage |
söndag, februari 05, 2012
Bokmässans inspirationsträff Dag 1
Klockan 17 träffades vi allihop (alla inbjudna bokbloggare var där) i lobbyn, ledsagades till bokmässans kontor där det minglades, vi presenterade oss för varandra och bokmässans grundare Bertil Falck berättade entusiastiskt om bokmässans tillkomst och utveckling fram till nu.
Det var lite speciellt att få vistas där i bokmässans hjärta. Stort på något sätt. Tänk alla berömda författare som inbjudits av bokmässan redan från starten 1985. Alla hundratusentals besökare. Det är stort.
lördag, februari 04, 2012
Gengångare av Jo Nesbø
Även om Nesbø inte har skrivit lika många romaner om Harry Hole som Connelly har skrivit om hans namne Bosch, är det kanske inte så konstigt att man får en svacka efter ett antal böcker.
För även om det välskrivet på igenkännbar Nesbønivå, spänningen är hög, intrigen intressant, slutet överraskande, och sist men inte minst; Holes stora kärlek Rakel dyker upp igen, så behöver inte det betyda att det blir en Nesbøhöjdare.
Gengångare når inte riktigt upp till samma höjd som Snömannen och Pansarhjärta. Jag fick inte samma sträckläsarkänsla med Gengångare. Det betyder inte att det är en dålig Hole-roman.
 |
| Jo Nesbø © Cato Lein |
Och märk väl; jag har inte sagt något om slutet. Ingenting.
Adlibris
Bokus
På svensk mark i alla fall
Resan från Holland i går var något äventyrlig.
Runt lunchtid började det snöa i Holland. Rejält. Som alltid faller då landet platt. Jag läste på internet att tågen hade problem och att man skulle räkna med förseningar så jag bestämde mig för att åka en timme tidigare. Men maken var inte hemma så jag fick ta lokalbussen. Som inte kom. Till slut kom en annan buss och i slutändan var jag inte mer än 20 min tidigare på stationen. Där tågen knappt gick eller inte alls. Men jag hade tur och ett tåg till Haag kom precis när jag satte foten på perrongen. Knökfullt, som göteborgarna säger, men jag kom med.
I Haag sattes vi av vid en perrong som var för kort (det stod flera tåg före), så halva tåget fick först gå framåt i vagnen för att kunna gå ut på perrongen. Sedan fick vi gå kilometer (kändes det som) för att komma in på stationen.
Tåget till Schiphol gick som tur var (om det är något tåg i hela Holland som går så är det tåget till flygplatsen), fullt det också, men jag var på Schiphol i tid. Checkade in och tog en matbit.
Dags för boarding 20.30, men då visade det sig att en av flygets steward inte hade dykt upp. Så vi fick vänta tills han hade trotsat vädrets makter och anlänt. Han fick en applåd av passagerarna (varav de flesta var passagerare som skulle ha flugit 15.15, men det flyget blev inställt...) när han dök upp vid gaten.
Två timmar försenade lyfte vi och jag var inte hemma i stugan förrän 02.30. Puu! Och kallt var det i Sverige.
Enda fördelen med att vänta så länge var att jag hann läsa en rejäl bit av Jo Nesbös Gengångare. Recension kommer ganska snart.
fredag, februari 03, 2012
Till Göteborg
I kväll flyger jag till Göteborg. Först två nätter hemma i stugan (framför öppna spisen!) i Ödsmål, sedan till Bokmässans inspirationsträff på söndag eftermiddag. Vi hörs!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)