Kepler och Connelly

En gammal räv mot en nykompling.
En favorit mot en som jag känt mig så skeptisk mot.
Men det är ingen tävling.

Jag konstaterar bara att Michael Connelly gjort bra ifrån sig igen (jag sågade ju The Reversal lite).

The Fifth Witness är en av de bättre Mickey Haller-romanerna.

Det är dåliga tider, också för advokater. Men Mickey Haller tar på sig sk. foreclosure-cases (slarvigt översatt, de husägare som hamnar i fällan i ekonomiska krisen och riskerar förlora sina hus) och det är en hit. Han tjänar kanske inte storkovan, men har inte ont om ärenden.

Tills en av hans klienter anklagas för att ha mördat en bankman.

Och Connellys styrka, oväntade vändningar och förmågan att skildra aktuella samhällsproblem, kommer till sin rätt i den här romanen. Kanske inte så spännande som Connelly kan vara, men det räcker. Rekommenderas!
------------------------------------------------------


Jag kände länge ett motstånd att läsa Lars Keplers deckare. Generellt är jag skeptisk mot uphaussade "debutanter" som säljs till en massa länder innan de ens publiserats i Sverige. Se bara på Jan Wallentins Strindbergs Stjärna, en föga läsvärd thriller som inte alls var värd uppmärksamheten. Och utgiven på Det Stora Förlaget, något som fick mig att nästan helt tappa tron på ifall "de bästa romanerna blir alltid utgivna"-epitet verkligen är sant. Hur väljer de ut sina debutanter egentligen?

Så jag trodde att Lars Kepler var samma sak (trots att "riktiga" författare står bakom pseudonymen). Har inte ens läst första romanen.
Den andra, Paganinikontraktet , fick jag som ljudbok, och jag måste säga, rent spontant att jag blev väldigt positivt överraskad. Den har en rad udda och intressanta karaktärer (inte bara poliserna), rejält med spänning och en vass story. Vapenhandel är grundtemat, men sidointrigerna är också intressanta. Alltför utvecklade sidointriger i deckare kan stoppa upp läsningen/lyssnandet helt, men inte i Paganinikontraktet. Där är de berättigade.

Bokus
Adlibris

En Dag av David NICHOLLS

Fast det är egentligen One Day av David Nicholls som jag har läst. Läser inte engelska böcker i svensk översättning, om jag kan slippa. Det känns liksom att jag går en omväg då.

En Dag gavs ut av ett litet nystartat förlag och blev en jättehit. Drömmen för alla småförlag, givetvis.

Framgången är förståelig.
Efter att chicklit och romance så kommer det här; den ultimata kärleksromanen. Den är faktiskt det. Romantisk, men utan att vara smörig. Rolig, man skrattar emellanåt. Tragisk, man tycker innerligt synd om huvudpersonerna.

Emma och Dexter. Em och Dex. Dex och Em.
Tillbringar en natt tillsammans när de precis har tagit examen. Och kan inte riktigt släppa varandra.
Det omaka paret, han; rik och charmig, hon; smart, med drömmar, men fattig.

Alla vet, från första början, läsare, samt karaktärernas vänner, att Emma och Dexter är som gjorda för varandra. Men Em och Dex fattar inte det. De fattar bara att de är bästa vänner (och egentligen inte klarar sig utan varandra)

En "Harry met Sally"-historia? Så beskrivs ofta En Dag, men jag håller inte riktigt med. En Dag innehåller så mycket mer.
Greppet är annorlunda. David Nicholls låter oss hoppa in i Emma och Dexters liv på samma dag (15 juli) varje år, i nästan tjugo år.
Han låter oss se hur Dexter får allt serverat på ett fat, men inte har förmåga att hantera det. Det blir en ond spiral av för många kvinnor, för mycket alkohol och droger.
Emma i sin tur har drömmar, men får gå den långa vägen, via ett tråkigt restaurangjobb och lärarjobb till att göra det hon helst vill; skriva.

Inhoppen samma dag, varje år, ger romanen ett alldeles speciellt driv. Vi "missar" vitala saker, ändå lyckas Nicholls knyta ihop det.

Jag älskar sådana här romaner. Som får mig att skratta och gråta, som får mig att vända blad snabbt, eftersom jag vill veta om de får varandra eller inte.
Läs, läs, läs!


Adlibris pocket, inbunden
Bokus pocket, inbunden

Brobyggarna av Jan GUILLOU

Foto. Peter Knutson

Säga vad man vill om Jan Guillou, och alla turer runt honom, jag känner alltid en viss iver när jag får en ny Guillouroman i min hand. Han är och förblir en god berättare.
 Brobyggarna är inget undantag, det är en bra berättelse, berättad av en god berättare, som vågar sig på projekt som ser helt annorlunda ut än de föregående.
Efter att ha gjort sig till bestsellerförfattare med ett antal spionthrillers helomvänder han och skriver en bok om medeltiden. Inklusive fromma kvinnor som Cecilia och tillika fromma korsriddare som Arn. Som dessutom står ut i 20 år utan varandra.

Brobyggarna är en ny helomvändning. Miljön är Europa och Afrika  under tidigt nittonhundratal. En tid som kanske fallit lite i glömska.

Jag slukar.

Inte bara för att en stor del av boken handlar om Afrika, där jag har bott i flera år, och som jag själv skriver om.
Det är också en lärorik berättelse om det tidiga nittonhundratalet och alla drömmar man hade då. Tekniken tog språngsteg, krig skulle inte mer behövas. Trodde man.

Så även bokens huvudpersoner, de norska fiskarbröderna, som får chansen till god skolgång och ingenjörsutbildning på ett toppuniversitet i Tyskland. Allt pga att en välgörenhetsloge i Bergen vill att de ska komma tillbaka och bygga järnväg till Bergen över Hardangervidda.

I slutändan kommer bara Lauritz tillbaka. Oscar har blivit lurad av en lättfotad kvinna och flyr i skam till Tyska Östafrika, Tanganyika. Där han givetvis bygger järnväg. Sverre, som är homosexuell, flyr med sin älskare till London, och han försvinner ur berättelsen (återstår att se om han dyker upp i uppföljaren).

Vi får följa både Lauritz och Oscar i deras järnvägsbyggande. Och kärleksbekymmer. För det har de båda två.

Ibland kan jag tycka att Guillou är alltför korrekt i sitt språk. Det är nästan för perfekt. Men å andra sidan läser man utan att någonsin staka sig. Inte heller tappar man någonsin bort sig. Brobyggarna är en förhållandevis rakt-fram, rakt-på, roman. Allt sker i kronologisk ordning, inga flashbacks.
Även om det är lite för mycket detaljer ibland, om lejonjakt, och byggnation och krig, så är det ursäktat. (Man kan alltid skumma igenom krigsscener...)
Erotiken är inte heller Guillous bästa sida. Men det blir lite bättre i den här romanen. Det hettar till lite mer, i alla fall i skildringen av Oscars förälskelse i en afrikansk prinsessa.

Men en sak är säker. Jag ser fram emot fortsättningen. Vill gärna veta mer om hur det går för bröderna Lauritzsen. Och de intressanta bifigurerna, tex Lauritz tyska hustru Ingeborg, som kämpade sig till en läkarexamen i en tid då det ännu inte var accepterat att en kvinna var läkare.

Bokus
Adlibris

Möt mig i Estepona av Åke EDWARDSON

Åke Edwardsons nya är annorlunda.

Möt mig i Estepona kändes som en kortroman (men den är på 350 sidor), men det är en av nackdelarna (eller fördelarna) med en ebok, man tappar lite känslan för om man har en tegelsten i handen eller inte.
Eller så är den snabbt slut för att den är lättläst. För lättläst? Vet inte, på något sätt känns det som om den har för lite motstånd. Det betyder inte att jag hängde med i alla svängar. Vet inte riktigt vem som var lierad med vem (men det kanske Peter inte visste heller...)
Visst är berättelsen spännande och man läser snabbt för att få reda på hur det går. En thriller, visst, men lite blek.
Huvudpersonen Peter har ett mörkt förflutet, som frun givetvis inte om (får lite Roslund&Hellströms Tre Sekunder-vibbar här), som till slut når i fatt honom. När frugan till sist dras in i dramat hjälper hon till, på sitt sätt (vad annars; barnen är ju i fara... kanske).
Så långt är Peter en trovärdig karaktär. Det finns gott om unga killar som drar i väg på "äventyr" och som fastnar i obskyra sammanhang; allt från serbiska mördargäng, till islamistiska grupper i Afghanistan eller som i denna thriller; baskiska separatister.
Men sedan blir han lite platt. Han verkar vara i chock hela tiden; för att de har hittat honom och pga vad han "måste" göra, för att sona det han gjort tjugotalet år tidigare. Han upprepar sig hela tiden när han talar, och det blir smått irriterande.
Han griper inte riktigt tag som karaktär, vet inte riktigt vad han vill (förutom att skydda familjen).

Berättelsen är stundtals så driven, och så komprimerad, att den känns för kort. Konstigt att säga så, den är ju på över trehundra sidor. Men någonstans känns det som om jag skulle vilja veta mer, att jag skulle vilja lära känna karaktärerna bättre. Nu "hann" jag inte riktigt med det, innan berättelsen tog slut.

Sammanfattning: Helt okej som underhållning, som spännande avkoppling, men den saknar det djup jag hade förväntat mig av Åke Edwardson. Dock uppskattar jag det nya greppet. Sverige översköljs fortfarande av deckare, men bra thrillers är det ont om. Och det är ett plus att den utspelar sig utanför Sverige.

Adlibris
Bokus

Theos Pompeij av Kim M KIMSELIUS

Jag glömde en ungdomsbok i recenseringsyran nyss.
Theos Pompeij är den första av Kim M Kimselius som jag läst och det gav mersmak. Jag har inte läst barn-och ungdomsböcker på länge (förutom Harry Potter), men i somras blev det ändring.

Theos Pompeij är en bok för slukaråldern. Jag som växte upp med Fem-böckerna och Tintin får härliga nostalgivibbar. Det är spänning, historia, lite fantasy och annan miljö.
Jag som älskar vulkaner blev självklart begeistrad. Och så har jag inte läst den verkliga vulkanboken; Tillbaka till Pompeij, Kims debutbok, som kronologiskt kommer efter Theos Pompeij.

Jag blir imponerad när jag ser hur många böcker Kim har gett ut. Om olika tidsepoker och hon drar sig inte för att ta upp svåra ämnen; häxförföljelser, andra världskriget, franska revolutionen.
Jag vill läsa mer!

----------------------------

Adlibris e-boksversion

Skuggans spel av Lars Rambe

Jag lyssnade på Lars Rambes debutbok, Spåren på bryggan, för ett bra tag sedan och vill minnas att jag tyckte det var en helt okej "normal" deckare. Mest var jag imponerad av att Lars Rambe lyckats inte bara egenpublicera, men också sälja riktigt bra. Och få boken såld till utländska förlag.

Uppföljaren, Skuggans spel, också den en "Strängnäsdeckare", är klart bättre. Nu utgiven under förlaget Kalla Kulors vingar. Som traditionell deckare är den kanske inte nyskapande, men den har en rad intressanta karaktärer, som varken är platta eller överdrivna.
Speciellt är det ett bra driv i berättelsen, boken är verkligen en sådan som man påbörjar och helst vill läsa ut så snart som möjligt.
En flykt ur fängelset, en brutalt bankrån, ja, det finns dramatik i berättelsen.


Och jag kunde faktiskt inte gissa mig till vem mördaren var. Det är väl tecknet på att det är en bra deckare?

Rekommenderas.


Adlibris, pocket
Bokus, pocket

Bluffen av Unni Drougge

Jag känner mig lite splittrad inför Unni Drougges nya Bluffen. Jag har lyssnat på ljudboksversionen.
Ups and downs.

Stundtals kände jag mig tveksam över greppet att använda sig av verkliga personer i en fiktiv berättelse. De förekommer inte som huvudpersoner, men dock som starka bipersoner. Men det är klart, om det hade varit en uppdiktad känd författare som hade utsatts för mordförsök på Bokmässan, och inte Jan Guillou, då hade det antagligen inte varit lika underhållande. Men Drougge går hårt åt Guillou och Leif GW Persson (samt sig själv, Unni Drougge är en biperson, hon också).
Men Berit Hård är fiktiv. Och hon blir närmast en karikatyr på antihjälten. Den en gång så lovande journalisten som nu jobbar på en obskyr skvallertidning, knullar runt, dricker för mycket och även använder droger. Dessutom beskrivs hon som överviktig, även om det kanske är relativt. En av hennes älskare beskriver henne dock som väldigt sexig...

Sedan har jag svårt för perspektivbyten mitt i stycken. Jag har ju "fått lära mig" att man inte skriver så. Det sticker lite i ögonen.
Och någonstans i mitten tar Unni Drougge över som huvudperson ett tag. Det känns aningen konstigt, men å andra sidan vet jag inte hur man skulle skildra det som händer storyns Unni Drougge utan att skildra utifrån hennes perspektiv.

Men om man bortser från detta är Bluffen en väldigt underhållande skröna. Eller kriminalroman eller kriminalromansatir eller vad man nu ska kalla den. Unni Drougges skriver rätt så målande, om man säger så, även om det nästan är klichéartat ibland. Men det liksom passar till satiren.
Och ingen satir utan ett underliggande allvar. För det finns där.
Det finns åtskilliga underhållande bifigurer i berättelsen, tex Berit Hårds småkriminelle vän, som inte är så liten, men han är "snäll". Och inte att förglömma Berits husdjur, en pythonorm...

Kort om handlingen. Berit Hård, som är på Bokmässan för att få fram lite skvaller att skriva om, råkar få med på film när Jan Guillou blir utsatt för ett mordförsök. Men en penna... Efter mordförsöket bryter panik ut på Bokmässan, men dödlig utgång.
Hon säljer filmen för dyra pengar till en TV-kanal och får sedan ytterligare en stor summa pengar av Leif GW Persson för att undersöka vad för skit Unni Drougge skriver om honom (jo, Drougge påstod att hon höll på att skriva om honom, något som senare inte visar sig vara fallet).
Låter det förvirrat? Mja. Berit Hård dras i alla fall in i något större och mer invecklat, där både människohandel och barnporr ingår som ingredienser.

Om det blir spännande? Man lyssnar vidare i alla fall. Det är en "bladvändare". Även om intrigen spretar lite, så överraskar den i alla fall. Storyn är inte helt förutsägbar.

Största behållningen var dock uppläsaren Katarina Ewerlöfs fantastiska prestation. Hennes inläsning är stor underhållning. Det är nästan så att jag vill googla och se vilka övriga böcker hon har läst in. Suveränt! Inte konstigt att Bluffen har nominerats till bästa ljudbok 2011.

Bluffen som Mp3-version var ett recensionsexemplar från Massolit.

Adlibris
Mp3-version
Bokus
Mp3-version

Återupptäckande av fantasy

Det är länge sedan jag läste fantasy (undantaget Harry Potter, höll nästan på att glömma det eftersom de hamnar i barn- och ungdomsbokfacket).

Återupptäckandet började med att jag läste Nene Ormes  Udda verklighet. Jag hade längre varit intresserad av att läsa hennes debutroman, men eftersom jag inte trodde att jag skulle gilla genren "urban fantasy" så drog jag mig för att sätta igång.
Men jag blev angenämt överraskad. Drogs snabbt med i berättelsen och kunde inte sluta läsa.

Bokens jag, Udda, har egendomliga drömmar, och efter tag börjar hon undra om de kanske är sanna. Hon drömmer om en kvinna som försöker fly undan något. Och platsen där hon inte längre kan undkomma ligger inom spårområdet på Malmö Central. Därefter vaknar Udda. Hon och vännen Daniel beger sig dit och finner blodspår.

Daniel, som gillar äventyr, vill ta reda på mer, men Udda är rädd. Då börjar han efterforska på egen hand. Och försvinner.
Uddas kamp för att hitta sin vän leder henne in i en mystisk värld och föga förvånande visar det sig att även hon besitter övernaturliga krafter; hon kan sanndrömma.

Mer ska jag inte avslöja. Men det blir spännande. Rekommenderas!

Adlibris
Bokus

Och sedan tog jag mig an George RR Martins första del i serien A Song of Ice and Fire; Game of Thrones.
Jag hade aldrig hört talas om George RR Martin förrän någon sa på Facebook att han hade fastnat i serien och sträckläst.
Och jag förstår varför.
Det här är som Tolkien i modern tappning, storslaget, en hel påhittad värld, maktkamp, något övernaturligt som hotar. Som Tolkien, men utan kyskhetsbälte. Det finns en del sex i den här berättelsen, och det hör till. Berättelsen skulle bli fattig annars. Den är lite Ken Follett-känsla över det här. Lite Spiran och Svärdet, men med fantasyinslag.
Även den som inte vanligtvis gillar fantasy kan gilla det här. Episkt, tegelsten, mustigt och spännande!

Game of Thrones berättas ur flera olika perspektiv och man förstår att allt ska flätas samman någonstans i slutet. I femte boken? Den har precis kommit ut, efter att fansen har fått vänta länge.

Alla karaktärer har något som gör att man sympatiserar med dem. Eller ogillar dem. Eller både ock.
Jag ska inte ens försöka ge mig in på att sammanfatta berättelsen. Omöjligt.
LÄS!

Ps. Game of Thrones har precis haft premiär som TV-serie i USA. Hoppas vi får hit den till Europa snart.

Adlibris
Bokus

Fantasy- och ungdomsromansommar

Det blev en sommar där jag ägnade mig åt att läsa genrer som jag vanligtvis inte läser, ungdomslitteratur (ja, undantaget Harry Potter, men jag läste litteratur som riktar sig mot äldre tonåringar) och fantasy. Jag var en gång Tolkienfantast, men det blev inte så mycket mer än det. Försökte mig på Stephen Donaldson, men det blev ingen hit.
Tills nu.

Det var inget medvetet val att ge mig på dessa genrer. George RR Martin hade jag aldrig hört talas om förrän en facebookvän berättade att han hade fastnat i Martins böcker. Martin är megastor och TV-versionen av första boken har just haft premiär. Stor succé även där.
Men jag har länge velat läsa Nene Ormes debutroman.

I samband med min jakt på lämpliga förlag att sända mitt snart färdiga romanmanus till blev jag nyfiken på Gilla böcker och så hittade jag till Jenny Jägerfelds och Sara Ohlssons ungdomsromaner. Av bara farten läste jag ytterligare en ungdomsbok, en av Johanna Lindbäck

Av de jag betade av var Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder den största behållningen. Den har jag recenserat här.
Rekommenderas!

Anna Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är jag lite mer tveksam över. Jag slukade den också, och gillade sättet den var skriven på. Och det var lätt att leva sig in i Olivia liv, en skickligt skapad karaktär, alltså.
Men efter ett tag började jag grubbla över vad som är bokens budskap. För jag kände att den hade det, men blev inte riktigt klar över vilket.

Olivia är dumpad av sin kille sedan flera år och spårar ut alldeles. Byter killar hela tiden och har flera samtidigt. Utan att egentligen vara kär.  För egentligen vill hon ha tillbaka John. Till slut börjar ryktet spridas, att hon är en slampa. (Och bara tjejer tycks kunna få dåligt rykte, inte killar. Ett "faktum" som är lika irriterande nu som när jag var ung).
Och någonstans tycker jag mig se att budskapet är att en tjej ska "få ha rätt att vara kåt utan att vara kär".
Jag kanske missuppfattar, eller så är jag för mycket av en moraltant. Jag brukar i alla fall inpränta i mina barn att man aldrig ska ha sex om man inte är kär (och den andre måste vara det också). Men jag kanske är väldigt gammalmodig... Eller så missuppfattade jag boken.

Bokus
Adlibris

Johanna Lindbäcks En liten chock gav däremot mersmak. En romantisk berättelse med feelgood-karaktär om den lite annorlunda Gustav, som är vilsen efter moderns bortgång och som kämpar med relationen till sin pappa.
Han är lite kär i vikarien i engelska, Eva, men även intresserad av klasskamraten Elin, som redan har en pojkvän. I övrigt är hans erfarenhet av tjejer lika med noll.
Han hade hoppats att gymnasieåren skulle föra med sig flickvän, eller åtminstone en tjej som han kunde ha sex med (i alla fall en gång), samt många nya vänner. Dessutom önskade han sig en ny personlighet.
Men studenten är nära och ännu har inget infriats.
Men så ser Elin till att Gustav kommer med i skoltidningens redaktion och då börjar saker förändras till det bättre.
Ända tills han träffar pappas nya flickvän och får en liten chock när han inser vem det är.

Jag läser gärna mer av Johanna Lindbäck!

Bokus
Adlibris
----------------------------------------------------

Mer om fantasy i nästa inlägg

Sträckläsning i sommargrönskan

Sommarledighet innebär mycket läsning och det tycker jag om. Jag sträckläser gärna, om jag har tid. Och även om boken inte är lämpad för sträckläsning. Det har mer att göra med att jag har tid.

Först ut;
Drömmen förde dig vilse av Anna JANSSON


Jag gillar vanligtvis Anna Janssons deckare. Det flyter på, lättläst,lika mycket om huvudkaraktärernas relationer som själva kriminalgåtan.
Men detta är elfte boken om Maria Wern. Det börjar kännas igen. Det mesta. Evighetsstrulet med kollegan Per. De får aldrig varann. Och så måste det till ett mord igen. Precis som med Fjällbacka, Midsomer osv, det kan inte finnas mycket folk kvar i Visby.

Duger som tidsfördriv. Inte mer.

Bokus
Adlibris



Här ligger jag och blöder av Jenny JÄGERFELD



Det var länge sedan jag läste en riktig ungdomsbok. Den här gav mersmak.
Rapp, humoristisk och med stort allvar i botten.
Maja, sjutton år, skär av sig toppen av tummen precis i början av boken. Därför ligger hon och blöder. Men hon blöder inombords också. Speciellt på grund av att allt inte är som det ska med hennes mamma. I själva verket är hon försvunnen.
Nej, det här är ingen kriminalgåta för ungdomar. Det är en ren och skär relationsroman. Men det är rysligt spännande ändå. Jag sträckläste. Njöt av språket.
Här ligger jag och blöder fick Augustpriset. Mycket välförtjänt.




Bokus
Adlibris

I havet finns så många stora fiskar av Sara LÖVESTAM

Sara Lövestams debut Udda gav mersmak, och jag såg fram emot nästa roman. Som visade sig vara av helt annorlunda slag. Förhoppningsvis ett tecken på att Lövestam har många romanidéer av varierande slag i antågande.
Udda hade feelgoodkänsla medan I havet finns så många stora fiskar har thrillersmak. Det är stundtals riktigt obehagligt. Att våga skriva om pedofiler är dessutom modigt. Finns det något svårare ämne?
Karaktärerna är återigen Lövestams starka sida. I denna roman har Iakttagaren en stor roll. En person, man eller kvinna, håller koll på saker och ting, tex vad som händer utanför dagiset mittemot. Iakttagaren har av olika skäl valt leva isolerad. Tills något händer på förskolan som påminner om något som hände Iakttagarens vän för många år sedan. Och ett agerande blir tvingas fram, för att skydda våra mest sårbara; barnen vars skyddsnät fungerar dåligt.
Det finns fler hjältar i historien, men mer ska jag inte avslöja här.
Det är en obehaglig, men viktig bok. Och synnerligen läsvärd.

Bokus
Adlibris

Vägen är smal men livet är brett av Carl-Henric JAKTLUND

En recension av Carl-Henric Jaktlunds nya bok kan ni hitta på min blogg All I Want

Livet Deluxe av Jens LAPIDUS

Jag stiftade första gången bekantskap med Jens Lapidus för några år sedan i samband med en skrivarkurs. Vi hade fått i uppdrag att läsa bland annat Snabba Cash samt Jo Nesbös Smärtans Hus. Lite orättvist för Lapidus kanske, han når ju inte alls upp till Nesbös klass.
Men jag kunde se att det var något nytt och fräscht med Lapidus.
Andra romanen, Aldrig fucka upp, lyssnade jag på en sommar (tror att man kunde ladda ned den gratis som Mp3 från DN, eller något) och den gav inte alls samma intryck. Fungerade inte alls. Kanske på grund av att några karaktärer helt enkelt kändes malplacerade. Romanen var för spretig.

Livet deluxe är lite mer tillbaka där Snabba Cash var. Framför allt är några av karaktärerna tillbaka, bland annat Jorge och JW. Båda vill ha tillbaka det liv de förut hade. Jorge efter att ha sysslat med "lagliga" saker ett tag, JW efter att ha muckat.

Men jag känner mig ändå splittrad inför Livet deluxe. Storyn är helt okej, karaktärerna har fått mer djup. De nya karaktärerna; Natalie, dotter till maffiabossen Radovan, och Hägerström, undercoverpolisen, är också bra sammanvävda med de övriga i stroyn. Jag kan dock tycka att det är lite osannolikt hur Natalie tar över pappans verksamhet, bara så där, utan erfarenhet. Och Hägerström handlar ganska oprofessionellt genom att förälska sig i en av de brottslingar han ska avslöja.

Och så var det språket. Jag minns för lite från Snabba Cash, borde kanske läsa om.

I första hand är det den korthuggna stilen som jag hakar upp mig på. Jag kan förstå användandet av korta meningar i aktionscener, de får upp farten, men Lapidus är korthuggen hela romanen. Så korthuggen att meningarna blir ofullständiga ibland. Visst kan man använda det i skönlitterär text, men jag hänger upp mig på meningar som; Jorge sovit dåligt i natt.  Jag saknar hade någon vansinnigt.


Sedan är det Lapidus skriver dialoger på. Han använder väldigt ofta den stil man ser i filmmanus. Jorge sa: " Ska vi...", eller JW svarade: "Jag vet inte..."
För mig är det en stoppkloss, det hindrar flödet mycket mer än att avsluta dialogen med sa Jorge, svarade JW.

Men vad som hindrar flödet i läsningen ännu mer är kolonmissbruket. Jag kan inte förstå vad kolon har att göra i vanlig skönlitterär prosa. Kan man inte skriva hårdkokt utan kolon?
Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Han: en snubbe som drev ett ställe.Han: en snubbe som ägde något.Samtidigt: fortfarande skumt.

Man stannar upp vid varje kolon. Det är väldigt irriterande.
Men faktum är att efter ett tag vänjer man sig. Läser på, glömmer att irritera sig. Och då blir berättelsen ganska rafflande. Den fungerar ganska bra hela vägen till slutet. Förutom en alldeles uselt skriven sexscen någonstans i andra hälften, mellan två av huvudkaraktärerna. Varje mening börjar med han eller hon.
Hon förde... Han kysste henne...Han tog av henne...Hon kände hur...Han förde upp...Hans tunga sökte sig...


Men i alla fall... Jag gillade tvisten på slutet. Hade faktiskt inte alls räknat ut det.

Adlibris
Bokus

Grundläggande genetik av Mikael Fant

Jag blev rekommenderad att läsa Grundläggande genetik för att författaren var så bra på att gestalta.
Tror att jag började på romanen tre gånger, utan att komma in i den. Något annat kom antagligen i vägen.

Men så till sist. Jag bestämde mig för att den skulle läsas och upptäckte snart att den hade ett visst driv. Utan att vara spänningsroman.
Jo, den var ändå spännande. På ett annat sätt.
Till slut vill man så gärna att huvudpersonen Jakob ska få reda på vem som egentligen är hans pappa att man sträckläser.

I korthet; Jakobs mamma dör, alltför ung, och alltför alkoholiserad. En genetisk sjukdom förvärrade dessutom hennes tillstånd, så när hon tog lite för mycket paracetamol var det kört.
Så Jakob kan inte fråga henne längre. Inte heller mormor och morfar vet.

Berättelsen i nutid varvas skickligt med tillbakablickar och som läsare får man långsamt en inblick i vilken sorts person Jakob är, och vad han vill.

Jag glömde att fördjupa mig i gestaltningen, blev så absorberad av berättelsen att jag inte riktigt tänkte på det. Får bli en annan gång. Lånetiden gick ut och andra debutböcker väntar.

Vad jag förstår har Mikael Fant inte skrivit något mer. Synd. Hoppas det kommer fler romaner från honom.


Adlibris
Bokus

Den Drunknade av Therese Bohman

En nackdel med eböcker är att man inte riktigt vet hur tjock boken är. Det är kanske den enda nackdelen (och ja, jag ligger inte med Ereadern i badet...)

Therese Bohmans Den Drunknade tog slut så plötsligt. Jag läste ut den på några timmar en regnig annandag pingst. Inte så att jag ville ha läst mer, snarare att det kändes som om något fattades. Punkten kanske.

Jag fick aldrig grepp om huvudpersonen Marina. Hon som studerar konst och ska skriva C-uppsats hemma hos systern Stella och hennes man Gabriel.
Vad vill Marina egentligen? Hon svävar runt i hela romanen, och det det enda som jag kan urskilja av vilja är att hon gärna har sex med systerns sambo. Trots att han tidigt visar att han har våldsamma drag i sin personlighet.

Inte heller när det tydligt spårar ut lägger hon i backen och säger nej, det här vill jag INTE. I stället verkar hon långsamt sugas in i något som hon inte kan ta sig ur. Det blir läskigt, men inte spännande.

En sådan story fungerar inte på mig. Jag har inget emot obehagskänslor när jag läser, men det måste leda något vart. Mysteriet måste lösas, hjältinnan måste räddas (eller rädda sig själv), eller gå under. Inte något mittemellan.

Så slutsatsen är att Therese Bohmans debut faller ganska platt, även om den är välskriven, nästan poetisk, och hon har lyckats skildra den sensuella stämningen (senare den obehagliga stämningen) på ett bra sätt.

Adlibris
Bokus

Änglavakter av Kristina Ohlsson

En av Sveriges bästa författare i genren klassiska pusseldeckare är Kristina Ohlsson.
Hennes deckare är klassiska på mer än ett sätt. Har alla ingredienser; kommissarien som man tycker lite synd om, den yngre kvinnliga kollegan som egentligen är utredningsgruppens hjärna, plus någon sidekick som man ska tycka ganska illa om. Dessutom ett mord (eller flera) med mer än en möjlig gärningsman.

Sedan är det bara att pussla.

Ibland blir jag SÅ trött på denna genre, den känns så invand och gammal.
Men Kristina Ohlsson kan hantverket. Hennes karaktärer har tyngd, blir intressanta, och hennes berättelser har driv. Flera mysterier vävs samman.
Vad mer vill man ha i hängmattan/soffan/på stranden?

Det är bara att konstatera att hennes tredje, Änglavakter, är en värdig uppföljare till de två tidigare.

Jag började lyssna på Änglavakter som ljudbok på Elib. Det var ingen hit, tyvärr. Uppläsaren hade en irriterande vana att alltid prata med lite mörkare röst när hon gestaltade männen i boken. Det fungerade inte.
En bra uppläsare kan göra skillnad mellan karaktärerna. Men det får inte bli fånigt.

Sedan införskaffade jag min Sony Ereader, och laddade ned eboken från ELib i stället. Sträckläste.

En mörk välsignelse av Dennis LEHANE

Copyright: Kalle Assbring

Det är alltid svårt, om inte omöjligt, att recensera favoriter.
En av mina är Dennis Lehane. Jag älskar hans hårdkokta deckare och även den mer episka Ett Land i Gryningen.
Och deckarparet Gennaro/Kenzie ligger extra varmt om hjärtat. I de tidigare romanerna byggde Lehane upp en tråd som höll igenom hela serien; relationen mellan Angie och Patrick.
Och jag levde med. Ville att de skulle få varandra.

En Mörk Välsignelse (jag har läst den engelska versionen Moonlight Mile) utspelar sig drygt tio år efter de övriga romanerna i serien. Vi vet redan på förhand att Angie och Patrick fortfarande är ihop, och att de har en liten dotter. Så för den som aldrig läst något ur serien, den nya är en enda stor spoiler.

Men, samtidigt, en klockren Lehane-thriller. Boston Noir (vad jag ogillar den staden...) med människor av kött och blod, och några udda karaktärer däremellan. Bubba, Patricks sidekick, finns med i alla romanerna, och har blivit något av en favorit. Ett muskelberg och en psykopat (antar jag), men inte helt korkad och utan honom hade antagligen Patrick aldrig överlevt.

Något annat som slår an hos mig, som socionom, är Lehanes insikt i socialt arbete. Det märks att han har jobbat inom socialt arbete innan han slog igenom som författare.
En Mörk Välsignelse hänger ihop med en tidigare roman, Gone Baby Gone (en av Lehanes bästa) där Gennaro/McKenzie letar rätt på en försvunnen flicka. Inte helt utan konsekvenser, flickan kommer tillbaka till hemförhållanden som inte är de allra bästa. Angie och Patrick blev så oense om vad som var bäst för flickan att de separerade. Patrick ville "följa lagen" och återlämna flickan till mamman, Angie ville strunta i det och låta henne stanna hos de som hade hand om henne, om än illegalt, som tog bättre hand om henne.

Nu, tio år senare, har hon försvunnit igen, och frågan är; är det frivilligt? Hemförhållandena är lika dåliga som tidigare, om inte sämre.

En Mörk Välsignelse en bladvändare, med mer än en oväntad vändning. Om detta nu är en avslutning av serien Gennaro/Kenzie så är det är fullvärdig sådan.

Den Enögda Kaninen av Christoffer Carlsson

Jag minns hur jag i skrivarsajten Kapitel 1:s ungdom fastnade för en text av en ung kille. Texten hette Vincent Franke och under hela Bok-SM:s alla röstomgångar lade jag troget min röst på detta manus. Hade en känsla av att det var något visst med texten.
Och det stämde. Christoffer Carlsson vann inte Bok-SM, det gjorde Sara Lövestam (med underbara Udda), men fick ändå ett kontrakt med Piratförlaget. Helt välförtjänt.

Nu har Christoffer Carlssons nya roman kommit. Inte direkt en uppföljare, även om några karaktärer återkommer. Det är en helt fristående berättelse.
Jag sträckläste.

Den Enögda Kaninen kallas en Glesbygd Noir, och det är verkligen en mörk berättelse om en "typisk" svensk by. Jag kommer också från en by, och har jobbat i en kommun i Västergötland som hade flera byar som den fiktiva Dalen. Igenkännandets obehag, även om Christoffer Carlsson överdriver lite, självklart. Annars blir det ingen bra story.
David, som studerar i Stockholm, återförenas med sina gamla kompisar under sommaren, och inser ganska snart att de på ett ganska udda sätt försöker slå hål på tristessen hemma i Dalen. Men småbrottsligheten blir grov och David dras med innan han hinner lägga benen på ryggen (under hela läsningen grubblade jag över varför han aldrig gjorde det i tid).

Den Enögda Kaninen är liksom Vincent Franke en annorlunda spänningsroman. Fokuserar på "förövarna". Får en att sympatisera med dem, även om en del av dem är ganska udda, rentav obehagliga.

Tragiken ligger som en tung mantel över berättelsen. Man vet redan från början att det kommer att gå ut helvete, ändå läser man, för man måste ju veta veta hur.

Språket känns förvånansvärt fulländat för att komma från en så ung författare. Det stack ut redan i Vincent Franke, men har mognat i Den Enögda Kaninen. Det bådar gott. Hoppas Christoffer har mycket i skrivbordslådan, för jag tror att vi är många som vill läsa mer.

Dubbla slag av Malin PERSSON GIOLITO

Första känslan när jag läser Dubbla Slag är; vad bra jag har det. Och mina barn. Ingen stress.
Jag skulle aldrig klara av ett så hektiskt liv som skildras i Dubbla Slag. Både huvudpersonen Hanna och Johan har krävande jobb, Hannas på en högt ansedd advokatbyrå.
Andra känslan är helt enkelt ilska. Så fort Hanna får barn har hon inte längre samma chanser till karriär som de manliga kollegorna (eller sin man).

Malin Persson Giolito har en driv i berättelsen som gör att man lätt läser vidare. Man vill veta hur det går för Hanna och familjen.

En sidointrig vävs in i texten, men den fungerar inte riktigt, speciellt inte om man, som jag, har noll insikt i finansvärlden och juristvärlden. Jag är förlorad ett antal gånger i berättelsen eftersom jag inte fattar vad de egentligen gör på advokatbyrån. Nu gör sidointrigen att det varken blir en spänningsromanen eller en relationsroman, utan något mittemellan.

Dubbla Slag är dock en helt okej debut, och jag ser fram emot att få läsa Persson Giolitos andra roman, Bara ett barn. Den ligger och väntar.

Bokus
Adlibris

Vredens tid och Nirvanaprojeket av STEFAN TEGENFALK

Jag fick Nirvanaprojeket av Stefan Tegenfalk i min hand för ett bra tag sedan, och började läsa, men kom inte riktigt in i den. Men eftersom jag ogillar att lägga undan böcker, tog jag tag i den igen för någon vecka sedan. Och den tog fart efter ett tag och blev riktigt spännande, men jag insåg att den var andra delen i en trilogi och att jag borde ha läst ettan först.

Sagt och gjort, lånade Vredens tid på Elib (lagom till att jag fick min nya gadget, en Sony Reader läsplatta) och var ganska snart fast i en rafflande spänningsroman.
Ganska snart inser jag att Tegenfalk har fattat en något annorlunda grepp, i båda sina romaner, stundtals lite för osannolika vändningar, men inte så att det stör.

Jag ser en Stieg Larsson-aktigt mönster i de båda romanerna. Vredens tid är i första hand en "vanlig" spänningsroman. Ett antal människor, som inte har ett våldsamt förflutet, begår plötsligt våldsamma handlingar mot människor i sin omedelbara närhet, främst familjemedlemmar. Flera resulterar i mord. Efteråt kommer de inte ihåg vad de har gjort och inte heller varför. Snart kommer utredande poliser fram till att alla varit inblandade i samma rättsfall, de är alla nämndemän, åklagare eller domare i en rattfyllerimål, samt att de alla har drogats av en okänd substans, kallad Drog-X.

Andra delen är en fortsättning, men har precis som i Millenium-romanerna ett bredare perspektiv. Det är något större, mer internationellt, och mer invecklat, som är i görningen. Det är svårt att gå in på handlingen av Nirvanaprojeket utan att leverera en spoiler för Vredens tid, så jag låter bli att göra det. Men att båda böckerna slutar med en cliffhanger kommer inte som en överraskning.
Vredens tid serveras med en stor portion humor. Jag saknar det i Nirvanaprojeket, den är allvarligare i tonen.

Tegenfalk har skapat ett antal intressanta karaktärer, från poliserna Jonna och Walter, till den totalt skrupellöse journalisten Jörgen och något korkade brottslingen Tor. Plus ett antal bifigurer.

Tredje delen, Den Felande Länken, kommer i september. Ser fram emot det.

Genesis av Karin SLAUGHTER

Jag har följt Karin Slaughter en längre tid, har läst alla böcker i Grant County-serien och har nu gett mig på den sk. Will Trent/Atlanta serien. Jag kan inte minnas hur jag hittade Karin Slaughter, men jag tror att det var via Michael Connelly, som vid något tillfälle rekommenderade denna kvinna som skriver hårdkokt och är mästare på att skapa intressanta karaktärer.

I Sverige har det varit väldigt tyst om Slaughter sedan Norstedt av okända skäl slutade ge ut efter nummer 3 i Grant County-serien. Nu har Telegram Förlag tagit upp den sedan länge tappade stafettpinnen. Triptyk kom 2009 och nu är det dags för Fraktur. Dessa har jag inte läst, däremot uppföljaren Genesis (Undone i USA), som är en mix mellan Will Trent/Atlanta-serien och Grant County. Will Trent möter Grant County-hjältinnan Sara Linton.

Äntligen börjar Karin Slaughter uppmärksammas. Gunilla Wedding, deckarrecensent på Skånska Dagbladet och medlem i Svenska Deckarakademin, tycker att Slaughter är "asbra" och Maria Neij på Corren tycker att "det är dags för Karin Slaughter att slå i Sverige". Magnus Utvik på SVT Gomorron Sverige  anser att Karin Slaughter hade sopat mattan med 19 av 20 svenska deckarförfattare om hon hade varit svensk.
Dags för Karin Slaughter, alltså!

Slaughter är en av mina absoluta favoriter. Hon är inte rädd för att skriva om någonting. Gruvliga detaljer, heta kärleksscener, you name it. Inget för svagmagade, med andra ord. Den som inte tålde Jo Nesbös Pansarhjärta kommer inte att tåla Slaughter.
Hon skriver med ett driv och med en människokännedom som få andra amerikanska författare.
Genesis är inget undantag.

Om du ska ge dig på Karin Slaughter och vill börja med Grant County-serien, se till att börja i rätt ordning. Och börjar du med Genesis måste du vara medveten om att den innehåller en SPOILER med stora bokstäver, den avslöjar nämligen hur Grant County-serien slutar.

Hjärtblad av Aino TROSELL

Hjärtblad, berättelsen om dalkullan Hulda, kan väl sägas var skriven lite i samma andra som Allt som återstår, som jag recenserade alldeles nyss.
Men Hjärtblad är ljusare till sin karaktär, förutom ett tag i slutet, och under korta episoder mitt i romanen. Men jag tycker inte synd om Hulda på samma sätt som jag tycker synd om Emma i Allt som återstår. Visst tycker man det är synd att Hulda aldrig riktigt får uppleva kärleken, men i stället är hon fri, nästan hela berättelsen igenom.
Läsaren lever med där på fäboden, under vandringen och under tiden i Stockholm, gläds åt hennes sätt att ta i tu med saker, ung som hon är.
Hulda är stark och handlingskraftig nästan hela boken igenom. Allt hon inte riktigt orkar i slutet passar inte riktigt in i hennes karaktär, men... Aino Trosell är förlåten; det här är en fantastisk berättelse.

Romanens Hulda är barn när romanen börjar och vuxen kvinna när den slutar. Hon ger sig som tonåring ut som vandringskulla, som så många andra, men hamnar i tjänst hos en fin familj i Stockholm i stället för att gå från by till by och sälja varor, som hennes jämnåriga vänner. I Stockholm förändras hennes liv totalt.

Jag lyssnade på Hjärtblad, men tror att det kanske är bättre att läsa romanen. Den är lång och Trosell är ibland alltför detaljerad. Det är svårt att skumma och bläddra vidare i en ljudbok om det blir för tradigt.
Samtidigt är det lite detaljerna som gör romanen. Man lever sig verkligen in i det tuffa vardagslivet där i Dalarna för nästan 150 år sedan.

Jag har läst mycket av Aino Trosell, men den här romanen är definitivt den bästa hittills.

Bokus

Allt som återstår av Elin BOARDY

Den har stått i bokhyllan ett tag, väntat på att bli läst. Äntligen blev det av.
Det är sällan man får tag i en bok som handlar om ens hembygd, nästan ens hembygd i alla fall. Orust känns lite som hemma, uppväxt som jag är på fastlandssidan i Ödsmål. Från vår stuga ser vi Orust varje gång vi tittar ut genom köksfönstret.

Där på andra sidan; Orust

"Kvinnoskildring från västkusten skakad ur en norrländsk kappa" har Expressens recensent skrivit.
Det ligger något i det. Mycket fattigdom, slit och elände. Lite kärlek och lust däremellan. Men boken blir sorgligare så längre det lider. Jag avslutade boken med en klump i halsen. Inte riktigt den sortens bok jag behövde, just då. Det kan vara så där ibland.
Men man kan inte alltid läsa glada chicklit och spännande deckare.

Jag har mina rötter i det där eländet. Så långt tillbaka i tiden är det inte. Mina förfäder har också haft det så där slitsamt.
Jag skulle definitivt kunna skriva om det också, någon gång i framtiden.

När jag får tag i en debutantbok är jag alltid intresserad av hur den inleds. Vad är det i inledningen som fångade förlaget, som gjorde att boken gick igenom första gallringen, och andra, och tredje.... ?
I Elins fall är det definitivt språket. Där ligger definitivt tyngden. Och karaktärerna. Så vill du ha vackert språk, gripande karaktärer och en stor dos elände ska du läsa Allt som återstår.

Döden på blek häst av Amanda HELLBERG

Jag var väldigt nyfiken på denna roman, eftersom jag är en flitig läsare av Amanda Hellbergs blogg och gillar den mycket.

Samtidigt tveksam. Det var det där med det övernaturliga. Det verkar vara inne att skriva romaner, speciellt spänningsromaner, med övernaturliga inslag. Jag har bara läst Offerrit och Strindbergs stjärna, och de slog inte an hos mig.

Men även om Döden på blek häst har övernaturliga inslag, så är det inte så att det stör. Centralt är ändå karaktärerna. De är tillräckligt mystiska för att fortfarande vara intressanta och interagerar på ett bra sätt. 

Och jag tappar inte bort mig, som ofta är fallet i spänningsromaner med många karaktärer. Men det har antagligen att göra med att romanen är skriven i jagform, man följer nästan hela tiden Maja.

Miljön är också annorlunda; en konstkurs i Oxford. Eftersom jag har bott i England njuter jag av Amanda Hellbergs miljöbeskrivningar, igenkänningsfaktorn är hög.
Dessutom är man som läsare inte bortskämd med romaner som utspelar sig utanför Sverige. Det känns bra att åtminstone ett förlag vågar satsa på en "utländsk" story (jovisst, Maja är svensk, och hennes döda mamma, men i övrigt är boken inte "svensk")

Maja kommer till Oxford för att studera konst ungefär samtidigt som hennes sedan länge försvunna mamma hittas mördad i Brighton. Att Majas vistelse i Oxford har något att göra med hennes mamma tar man som självklart, redan från början. Men annars är storyn inte förutsägbar.

Dessutom bor hon i ett studenthus där flera unga kvinnor mystiskt dog för mer än 25 år sedan. Spökar det verkligen, har Maja paranormala gåvor eller är allt inbillning?

Jag sträckläste. 
Rekommenderas, speciellt för den som gillar spänningsromaner som tänjer lite på de typiska spänningsromanreglerna. Döden på blek häst är inte stereotypisk.

Flickan från tjugotalet av Sophie KINSELLA

Jag har två saker att erkänna:
1. Jag läser chicklitt emellanåt. Gärna. Som avkoppling.
2. Jag är lite (ganska?) trött på trenden med övernaturliga inslag i romaner nuförtiden. Vare sig det gäller spänningsromaner eller chicklitt. Har läst ett antal på sistone och har en som väntar. Hoppas trenden avtar något.

Åter till Twenties Girl av Sophie Kinsella.
Jag gillar Kinsella. Mycket. Men hon är ojämn. Den så omtycka Shopaholic-serien kan jag inte riktigt ta in. Den är för osannolik. Att någon är shopaholic kan jag förstå, men var kommer pengarna ifrån? Jo, hon gifter sig rikt, men innan dess?
Mina favoriter är Karriär och köksbesvär (vilken dålig titel, engelskans Undomestic Goddess är mycket bättre) och Mina Hemligheter (Can you keep a secret?)

Twenties Girl (Flickan från tjugotalet) är definitivt en av Kinsellas bättre. Trots spöket som ställer huvudpersonen Laras liv på ända.
Men historien är rolig, fyndig och spännande. Vad skulle man inte kunna göra med hjälp av ett spöke?
Invävd är mysteriet med gammelfaster Sadies (spökets) försvunna smycke. Varför vill farbror Bill förhindra att Lara inte får tag i det?

Nej, det är ingen spänningroman, inte på det traditionella sättet, men den är en bladvändare. Man vill veta hur det går med Lara, hennes jobb, Sadie och hennes smycke, den snygge Ed, och så vidare.
Ja, det är en typisk chicklitt. Lara är ganska naiv och spontan, som hjältinnorna i chicklitt brukar vara. Ed är smart, rik och snygg, givetvis. Kusinen Diamanté är odräglig och föräldrarna oförstående.

Men något gör den här romanen lite annorlunda. Är det spöket Sadie? Det lilla mysteriet med smycket?
Kanske.
Jag gillade den i alla fall.

Ps. Har läst alla Kinsellas romaner på engelska.

Sportlovsläsning 2011

Mellan apfelstrudlarna, pudersnön och Alpernas spetsiga toppar har jag faktiskt hunnit läsa lite också. När jag inte orkar skida längre eftersom lårmuskler och knän protesterar.

Det blev en salig blandning.

Först;

Millennium, Stieg och jag av Eva Gabrielsson.

Jag är som så många andra fascinerad av hur de tre Millennium-böckerna har kunnat bli så stora och kan inte heller jag låta bli att filosofera över vad som kunde blivit om Stieg Larsson hade fått leva.

Eva Gabrielssons bok är inget litterärt mästerverk, låt mig säga det först. Så den där myten att Stieg inte kunde skriva, och att hans sambo egentligen stod bakom Millennium; den tror jag inte ett dugg på. Språket i Gabrielsson bok är ganska torrt och livlöst.

Men det är ändå intressant att läsa vad det var i Stiegs liv som inspirerade honom till att skriva Millennium, och allt annat han brann för. Tragiskt också att han inte hade tid för att ta hand om sig själv, och att han inte på ett bättre sätt sörjde för att Eva inte skulle stå lottlös om han dog. Men vem tror att man ska dö vid 50? Ändå sker det hela tiden, och gång efter annan tvistar släktingar om arv, stort eller litet.

Trots bristande litterära kvaliteter så dras man ändå med i dramat som startade i samband med Stiegs plötsliga död.

Millennium, Stieg och jag är hans sambos version av det som hände. Jag vet inte om jag vill veta något om eventuella andra sidor av levnadsödet Stieg Larsson. Detta räcker för att hålla myten levande, också för mig.

Sedan;

Smuts av Katarina Wennstam

Jag har inte läst något av Wennstam, inte heller hennes icke skönlitterära böcker. Men det känns ändå som om Wennstam vet vad hon skriver om. Smuts är späckad med fakta, men skickligt invävda i en story, som är spänningsroman, även om den är ganska befriad från klassiska spänningsromaningredienser.

Det är omöjligt att inte dras med i den här romanen om trafficking och utsatta kvinnor, de som utnyttjar dem och de som försöker hjälpa dem.

Smuts skildras ur flera personers synvinklar, vilket ofta kan vara förvirrande, men Wennstam gör det skickligt. Läsaren lär känna den framgångsrike advokaten som lever ett dubbelliv, hans tonåriga dotter vars sexualitet vaknar och åklagaren som kämpar mot trafficking i motvind.

Och till sist;

Twilight (Om jag kunde drömma) av Stephanie Meyer

Du måste läsa den här, sa tonårsdottern och jag höll med, trots att jag inte hade lust att läsa den. Man bör veta vad ens barn läser och jag ville gärna veta varför Meyers böcker blivit så populära, lite i kölvattnet av Harry Potter. En kärlekshistoria med vampyrer? Fungerar det?

Första boken ger inte riktigt svar på det. Jag vet att jag måste läsa fler böcker i serien. Det är lättläst och drivande, men till en början så detaljrikt att jag nästan storknade. Jag visste ju att det skulle bli både romantiskt och spännande, men när det efter 100 sidor knappt hade hänt något annat än att Bella flyttade från soliga Arizona till regniga Oregon, började ny skola och att det fanns en kille i klassen vid namn Edward som var lite konstig, förutom att han var fantastiskt snygg, vacker…  hur man nu översätter gorgeous.

Jag tror att man hade kunnat kapa minst 100 sidor i Twilight utan att storyn hade förlorat på det.

Ja, jag ska läsa vidare. Dottern har hela serien på engelska. Jag återkommer med vampyrrecensionerna.

Udda av Sara LÖVESTAM

Äntligen har jag läst Sara Lövestams Udda.
Äntligen, med betoning.
Jag var ganska aktiv på Kapitel 1 när det startade, men det manus jag skrev på då hann inte färdigt i tid för BokSM. Jag deltog med ett annat manus, utan framgång.
Min favorit Vincent Franke lyckades ta sig till final, och blev senare även utgiven av Piratförlaget, precis som vinnaren Udda.
Udda var däremot ett bidrag som jag hade missat, jag tror att Sara Lövestam la upp manuset på Kapitel 1 ganska sent, och inte förrän nu har jag fått chans att läsa.

Givande läsning. Berättelsen tog tag i min från första stund och det var ett bra driv i texten. Man var tvungen att fortsätta läsa för att få reda på hur det skulle gå för huvudpersonerna, trots att denna roman inte på något sätt är en spänningsroman. Det är bara kärlek och relationer (och lite förvecklingar) för hela slanten.

Grundtemat är att alla är udda på något sätt. Romanens Martin tänder på kvinnor som är "ofullständiga", med amputerade ben, tex.
Paula, med noll och ett halvt ben sedan födseln, sitter helst instängd i sin akademiska värld med sina partikelverb.  Lelle är lesbisk, avverkar kvinnor på löpande band och har nästan inga hämningar (men verkar vara riktigt bra som lärare...).
Martin träffar Paula via Internet, blir förälskad, men när Lelle, hans bästa vän, också träffar Paula, ja, då blir det lite... komplicerat.
Mer ska jag inte säga. Läs själv.

I min förra recension klagade jag på att berättelsen skildras ur för många olika personers synvinkel.
Sara Lövestam låter flera olika personer komma till tals också. Och perspektivet skiftar ofta. Ändå funkar det. Karaktärerna har sina "egna röster" och inte någonstans blir det förvirrat. Skickligt av en debutant.

I mars kommer Sara Lövestams nya; I havet finns så många stora fiskar.
Jag läser gärna.

Offerrit av Johannes KÄLLSTRÖM

Bara för att jag gillar förlaget Massolits satsning på bokbloggar, så känner jag mig lite tvungen att recensera Offerrit av Johannes Källström. Jag har ju faktiskt fått en bok gratis.
Att satsa på bokbloggar är framsynt, och ett bra grepp. Hade jag ett litet förlag skulle jag göra precis likadant. Med tanke på hur många träffar min lilla bokblogg har fått på vissa (i dagspressen icke recenserade) romaner som jag recenserat, så tror jag att små, och kanske även stora, förlag måste satsa på bloggrecensenter.
Jag är inte bortskämd med läsex, eftersom jag bor utomlands bryr jag mig inte ens om att fråga förlagen om att få ett. En del som hör av sig backar ur när de inser att jag inte bor i Sverige. Men Massolit passade på att skicka under min Sverigevistelse i julas.
Nu betyder inte detta att man automatiskt gillar det man får sig tillskickat, men alla kan ju inte gilla allt. Smaken är som...

Jag lyckades nästan inte ta mig igenom Offerrit. Den tog aldrig tag i mig.
Jag läser inte skräck, har inte ens läst mästare som Stephen King och John Ajvide Lindqvist, även om jag borde, det tillhör väl den litterära allmänbildningen.
Hela tiden väntar jag på att Offerrit ska bli riktigt läskig, men det blir den inte, i stället blir det mest fånigt. Varför? Jag är inte så säker. Källström lyckas tyvärr inte bygga upp någon tidig suggestiv spänning, i alla fall inte hos mig.

Upplägget är intressant. Litet svenskt samhälle i kris försöker hitta vägar ut och säljer samtidigt sin själ till djävulen, rent bokstavligt. Det är bokens innehåll, mycket kortfattat. Det som börjar som en kriminalroman får snart övernaturliga toner, ungefär som Wallentins Strindbergs Stjärna övergår till att bli en fantasy. Rent principiellt har jag inget emot genreblandning.

Men någonstans på vägen går jag vilse i Offerrit. Berättelsen skildras ur en mängd olika personers perspektiv. Jag har generellt svårt för det. På slutet är jag helt förvirrad, vet inte vem som är vem, vem som dör och vem som överlever. Och varför de överlever.
Om jag läser boken igen kanske saker och ting klarnar. Men nej, jag har ingen lust alls. Jag har så många böcker i min bokhylla som väntar på att bli lästa.

Huvudjägarna av Jo NESBÖ

Det är svårt att recensera en favorit. Man är och förblir partisk, hur man än vänder och vrider på sig. Jag älskar Jo Nesbøs romaner om Harry Hole. Och jag älskar Harry Hole, trots att han är en stereotypisk missanpassad kriminalare, ni vet den där som har trubbel med chefen, kvinnorna och spriten.

När jag fick Huvudjägarna i handen, läsexemplar direkt från förlaget för att recensera här på bloggen, kände jag mig liksom priviligierad.
Jag har väntat länge på Huvudjägarna. Nesbøs första roman som inte handlar om Harry Hole (om man inte räknar barnböckerna). Kunde Nesbø skriva om något annat än Harry Hole?

I korthet kan man beskriva handlingen så här:
Roger Browns livsstil går inte ihop med den lön han får som sk. headhunter. Han är visserligen bra som headhunter, men inte så att han kan finansiera ett dyrt hus och vacker fru med dyra drömmar (ett lyxigt galleri). Förutom hennes dyra drömmar så känner Brown att han måste kompensera henne för något han tvingade henne att göra en tid tillbaka. Något som hon inte riktigt har förlåtit honom för (eller så är det han som inte har förlåtit sig själv). Om hon får ett galleri blir hon nog lycklig, trots allt.

Så han extraknäcker som konsttjuv. Välbeställda klienter som headhuntas luras till att berätta lite för mycket under intervjun hos Brown; tex vad de har för dyrbar konst hemma (och vilket villalarm de kör med). Sedan ser han till att boka upp klienten i ytterligare en intervju, med den intresserade arbetsgivaren, och slår till.

Då dyker den till synes perfekta klienten upp. Han som säger sig ha en Rubens hemma. En målning som sägs ha försvunnit när nazisterna tog han om dyrgriper under krigsåren.
Det är nästan för bra för att vara sant. Roger Browns fru kan få sitt galleri. Och mer.
Givetvis går det åt skogen. Den perfekte klienten är allt annat än perfekt. Han är livsfarlig.

Så långt handlingen utan att avslöja för mycket. Som så ofta med Nesbøs romaner gäller det att inte blinka för ofta, eller läsa för fort för man vill veta hur det går. Då missar man viktiga pusselbitar. Eller häftiga vändningar på slutet. Nesbø är en mästare på att spinna ihop intriger. Jag får ofta läsa om Nesbøs romaner, så även denna gång. Varje gång njuter jag andra gånger, av språket, klurigheterna, detaljerna.

En sak som man inte missar är Browns briljanta flykt undan fienden någonstans i mitten av berättelsen. Något som läsare utanför Norden antagligen kommer att svårt att föreställa sig. Det där med gammaldags utedass i form av en stor tunna under hålet är något som i alla fall holländare inte vet vad det är.
Jag säger inte mer. Det är skitbra skildrat, om man säger så...

Det är inte bara spänning. Nesbø har lyckats få till ett par bra karaktärer. Jag tror Huvudjägarna är den Nesbø som är mest karaktärsdriven. Och jag gillar det. Dessutom är Huvudjägarna skriven i jag-form, det är också ett lyckat grepp från Nesbø.
Annars försökte jag analysera boken och se vad det är med Nesbø som håller fast mig så när jag läser. Glömmer tid och rum-effekten.
Jag misslyckades denna gång också. Det är något med drivet i språket. Det finns inget man hakar upp sig på. Det flyter, och är kompakt. Inte för många sidor. Späckad. Inte en död stund. Som aspirerande författare skulle man vilja veta hur han bär sig åt.

Piratförlagets och Jo Nesbøs trailer:

En sannolik historia av Karin ALVTEGEN

Jag lyssnade på Karin Alvtegens egen inläsning av En sannolik historia, som efter en lång rad spänningsromaner som ljudböcker var det en ganska uppfriskande nygammal bekantskap.
Nygammal, därför att jag har läst Alvtegen förut, med behållning, men genren är ny.
Alvtegen har nämligen övergett spänningsromangenren.

Många tycker det är tråkigt, eftersom hennes romaner var både spännande och välskrivna, med starka karaktärsskildringar.
Men jag tycker att man kan ge sig på hennes nya roman utan att vara rädd för att inte bli underhållen.
En sannolik historia är främst karaktärsdriven, men spänningen finns där, utan att något brott begås.

Helena har tillsammans med sin man köpt den gamla gård som Helena tillbringade flera somrar på, som sommarbarn, och har gjort om den till vildmarkshotell. Allt är inte färdigt när maken lämnar henne för en ny kvinna. Kvar på hotellet är Helena och tonårsdottern, som längtar tillbaka till Stockholm, och efter sin pappa, men som stannar hos mamma, underförstått för att "ta hand om henne". Den stora drömmen, att få bo där hon tillbringade ljuva somrar och driva ett hotell, håller på att gå i kras.

Finansmannen Anders har varit framgångsrik i allt han har företagit sig, men står nu inför en personlig kris och utmanar ödet. Trampar gasen i botten, krockar och hamnar på sjukhus. Efter att ha blivit utskriven tar han in på Helenas hotell och de lär känna varandra.

I berättelsen finns ett antal intressanta bifigurer, Verner en av dessa. En udda individ, som bor i byn där Helenas hotell ligger, men som ingen egentligen känner. Han är på sätt och vis berättelsens katalysator, han rör om, kan man säga. I sin ägo har han en värdefull gitarr, Lucy, som också spelar en liten roll i berättelsen.

Någonstans i mitten blev det lite trögt, och jag vet inte om det berodde på uppläsaren, Alvtegen, själv. Det är inte många författare som klarar av att läsa sina egna verk. Jag är inte så säker på att Alvtegen tillhör dem. Jag känner mig lite delad där.

Men så kommer knorren på slutet, lite oväntad, men kanske möjlig att förutse för vissa skärpta läsare. Allt knyts ihop.
Slutsats; klart läsvärd. Detta är definitivt mer än underhållningslitteratur, om man kan säga så.

Tre Sekunder av ROSLUND&HELLSTRÖM samt Tusenskönor av Kristina OHLSSON

Jag har betat av två spänningsromaner som listats av Svenska Deckarakademin i år och förra året, och den ena, Tre Sekunder, vann dessutom titeln Bästa svenska kriminalroman 2009.

Så jag hade höga förväntningar.

Kanske för höga, i alla fall för Tre Sekunder. Jag hade väldigt svårt att komma in i boken, jag tyckte det tog väldigt lång tid innan jag kom in i storyn. 

Sedan blev det spännande, inget tvivel om det. Och det fanns ett antal intressanta karaktärer. Och en annorlunda story om en polisinfiltatör. Slutet var överraskande, ett stort plus. Så jag kan rekommendera boken, med viss tvekan. Ha tålamod med början.

Då var Tusenskönor en positivare läserfarenhet. Eller hörerfarenhet. Jag lyssnande på den på Elib.

Kristina Ohlsson debutroman Askungar var lovande, men Tusenskönor är betydligt bättre.

Ohlsson väver samman ett par olika levnadsöden och gör det skickligt. Det handlar om människosmuggling, men också om störda personliga relationer. Man kan inte gissa sig till slutet. Skickligt komponerat av författaren.

Karaktärsteckningarna är bra, man grips av ett starkt behov av att lära känna personerna bättre. Till och med rötägget, polisen Peder, känner man  motvilligt sympati för. Även det är snyggt gjort av Ohlsson.

Det kommer fler böcker om Fredrika och kollegorna. Det ser jag fram emot.