Strindbergs Stjärna av Jan WALLENTIN

Generellt blir jag skeptisk när jag hör om romaner som "redan är sålda till X antal länder" innan de publiceras i Sverige. Keplers Hypnotisören känner vi alla till (den har jag inte läst) och nu är Strindbergs Stjärna av fd SVT-journalisten Jan Wallentin (som sa upp sig från SVT för att skriva... jo, en del har självförtroende, alternativt pengar på banken eller rik partner) på tapeten.
Det betyder ju inte betyda annat än att författaragenturerna har bra kontakter utomlands, och att det just nu är en sug efter skandinaviska spänningsromaner. Men lite rädd blir man ju för att utlandsmarknaden skulle bli mattad, speciellt om den överöses med sådant som inte riktigt håller måttet. Vad nu "hålla måttet" betyder.

Jag kunde i alla fall inte låta bli att läsa, lockad av de utlovade "mystiska" inslagen.

Det är en bladvändare, inget snack om saken, men intrigflätningen är så komplicerad och så detaljrik att man nästan förlorar sig. (Filmversionen av Da Vincikoden hade ju effekten att om man blinkade, eller än värre, gick på toaletten, så hade man tappat tråden... en filmversion av Strindbergs Stjärna skulle antagligen vara likadan).

Det handlar om gamla nazistiska myter, Andrées ballongfärd, Sven Hedins Asienresor, hemliga sällskap, många populärhistoriska "myter" etc.
Jag fick ta till Wikipedia för att överhuvudtaget hänga med (eller snarare, jag litade inte på Wallentins faktauppgifter).
Parallellerna med Dan Brown är tydliga, men det är även lånat av Stieg Larsson. Det finns till och med två karaktärer som har tydliga Salander-drag.

Boken är väldigt "filmisk" och jag skulle bli förvånad om den inte filmades.

Det är inget fel på bladvändare, men karaktärerna får gärna vara lite mer djuplodade. Egentligen är det bara huvudpersonen Titelman (ständigt knaprande på diverse lugnande medel och med en judisk farmor med svåra erfarenheter i koncentrationsläger som spökar) som får lite substans. Den andra huvudpersonen Eva Strand, en synnerligen mystisk advokat, är betydligt ytligare skildrad.

Strindbergs Stjärna tituleras äventyrsroman, och det ska man inte förneka, den är ett äventyr. Dock lite för intrigrik och osannolik.
Och den som inte gillar äventyr, eller science fiction, göre sig inte besvär.
Jag har inget emot någon av genrerna, men är lite osäker på om kombinationen fungerar i den här romanen. Lite för mycket hopkok av Indiana Jones (nr 4), Dan Brown och gamla mästare som Jules Verne.

Svinhugg av Marianne CEDERWALL

Vilken skröna!
Jag älskar sådana här berättelser; mustiga, spännande, oväntade vändningar.

Marianne Cederwalls Svinhugg lyssnade jag på via Elib. Världens bästa underhållning över den tråkiga mängden stryktvätt som en familj på fem personer genererar. Suveränt uppläst av två uppläsare, gotländska Susanne Alvengren och norrländska Gun Olofsson. Det ger berättelsen en speciellt dimension, dialogen blir mer levande, ja, nästan lite radioteater-feeling.

Två kvinnor, över femtio, kommer till Gotland där en av dem, Mirjam, har köpt ett gammalt kapell, som de ska renovera. Mirjam är tillbaka i sin hembygd efter lång bortavaro. Med sig har hon vännen Hervor, som har magiska gåvor. Påhejad av Hervor försöker sig även Mirjam på lite magi; affirmation, tankekraft, när hon vill hämnas på tre karlar som förpestade hennes liv ett antal år tidigare.
Till sin förvåning lyckas det över förväntan.
Kortfattad sammanfattning, men jag vill inte avslöja handlingen.

Ja, det är en skröna, men det fungerar. Jag blev genast indragen i denna berättelse och kunde inte släppa den.
Rekommenderas varmt!

Blev lite gotlandsgalen också, på köpet. Har inte varit på Gotland sedan jag var liten flicka.
Inspirerad av boken letade jag rätt på ett recept på Gotlandsbullar och bakade. Riktigt gott!

Ett litet snedsteg av Denise RUDBERG

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Denise Rudbergs nya. Kanske en deckare med chicklitt-touch. Eller en chicklitt med en deckarintrig.
Jag tycker inte att Ett litet snedsteg var något av de två. Elegant crime, kallas genren, men jag är inte riktigt säker på vad som är elegant med denna form av spänningsroman. Denise Rudberg är ganska bra på att skildra överklassens fram- och baksidor, men det märks inte så mycket av det i denna roman.

Det börjar rätt så bra med en huvudkaraktär som är ganska ny. Kvinna, 55 år, nybliven änka (och därtill något överviktig). Karaktären är tillräckligt komplex för att man ska bli intresserad. Varför väljer en jurist med goda framtidsutsikter man (som är notoriskt otrogen) och barn (som man faktiskt kan ha på dagis) framför en lovande karriär? Det måste ju vara något fel på denna Marianne.
Men man får inte mycket svar på det, tyvärr. I en följande bok?

Själva intrigen är ganska enkel, för att inte säga simpel. Några mord och en stalker verkar ha en del att göra med en obskyr newage-sekt. Men sekten är så dåligt skildrad att den inte bidrar med någon spänning alls.

Romanen är dessutom mycket trögstartad. Jag började läsa flera gånger, men den grep inte tag, och jag tvingade mig att läsa enbart för att jag ville recensera den.
Den är också alltför detaljerad. Till slut blir man innerligt irriterad på huvudpersonens inredning av sitt kontor, hennes diet och smygrökande, vilken färg hennes hår fick när hon färgade det och vilken mat hon lagar.
Dialogen är också ytterligt detaljerad, jag kan till exempel inte förstå vad det ska vara för nytta med att få ta del av varje ord som yttras när huvudpersonen försöker få tag i på en kollega som ligger på sjukhus. Via receptionist och sjuksköterska.

Hela romanen kändes som en enda lång startsträcka, för vad jag förstår kommer det mer i samma serie. Hoppas det blir bättre, för personligen tror jag att Rudberg kan bättre.

Askungar av Kristina OHLSSON

Debuterande kvinnliga deckarförfattare finns det gott om, säkert vill en och annan bli en ny Camilla Läckberg.

Kristina Ohlsson känns inte som en sådan. Hur ska jag nu förklara det påståendet?

Hennes Askungar känns mer som en klassisk deckare, bra karaktärer, men inget överdrivet "vardagsdaltande", en bra story, utan att det känns som om man har "hört den förut". Jag kan ofta känna att den för deckaren typiska berättartekniken att parallellt följa mördaren ibland blir tradig. Jag letar efter något nytt. Eller gammalt. Pusselteckaren följer väl inte mördaren, eller har jag fel? Det är ju en gammal klassisk teknik, det också.

Även Askungar följer mördaren, och hantlangarna, parallellt, men jag konstaterar att det funkar.

Dessutom är det ett bra driv i berättelsen, jag hade svårt att lägga ned den.

Stundtals en riktigt otäck historia, det är otäckt när barn far illa.

Men sammanfattningsvis, jag läser gärna mer av Kristina Ohlsson, ser att Tusenskönor finns på Elib.

Italienska skor av Henning MANKELL

Henning Mankell tillhör en av mina favoriter, även om jag bara har läst en enda Wallanderbok (den sista).

Italienska skor är en fristående roman, lite i samma stil som Den orolige mannen. Alltså; huvudperson som håller på att bli gammal/sjuklig/dement och som ser tillbaka på sina tillkortakommanden. Båda har jag lyssnat på som ljudbok och jag gillade Italienska skor bättre än den sista Wallanderhistorien. Båda två är ganska deprimerande, men okej, det får gå.
Jag gillar Mankells sätt att teckna karaktärer som man både tycker om, och inte. Italienska skor har en ensam eremit som huvudperson, fd. läkare som efter ett ödesdigert misstag som kirurg pensionerat sig i förtid och nu lever ensam på en ö. Han är avvisande, svekfull och vill inte ta sitt ansvar för det han har gjort. Det ensamma livet passar honom bäst.
Han vill att det så ska förbli, ändå tills en dag då hans gamla kärlek, som han övergav utan att säga ett ord, dyker upp.
Och det blir till att ta itu med tillkortakommandena, vare sig man vill eller inte.
Utan att vara en spänningsroman har den ett driv som gör att man vill veta hur det går. Så skriver en erfaren och skicklig författare.

Mer sommarläsning -Stephen FRY och Sofi FAHRMAN

Att Stephen Fry har många talanger visste jag ju, komiker och supertwittrare bland annat och någonstans i bakhuvudet hade jag ju sett att han skrev också.

The Star´s tennisballs är den första jag läser. Den är i korthet en fyndig modern version av Greven av Montecristo.
En ung man, Ned, utsätts för en grovt practical joke av en vän som är sur på honom och en annan person som är ute efter hans flickvän. Men när han sitter hos polisen för att han har haft lite hasch på fickan, visar det sig att han har ett brev i fickan, och brevet visar sig vara ett kodat meddelande från IRA. Brevet har han lovat en döende man (segelinstruktören på båten han lite tidigare varit på) att lämna till en viss person, utan att han själv vet vad som står i brevet.
Men ansvarig man på underrättelsetjänsten vill inte att det avslöjas vem mottagaren är, så han ser till att Ned spärras in på ett obskyrt mentalsjukhus någonstans på en mystisk ö, för att förhindra att sanningen kommer ut.
Alla som känner till historien om Greven av Montecristo kan givetvis lista ut vad som händer sedan.
Och det är egentligen också romanens svaghet, man vet hur det ska gå. Dess styrka är berättandet och drivet i språket. Och sättet att omvandla den ursprungliga romanen av Dumas, givetvis.

Och så till lite chicklit. Och ganska bra sådan. Sofi Fahrman fick mig faktiskt att nästan sträckläsa Elsas Mode.
Som chicklitt har den allt; glamour, mycket fina kläder, inneklubbar, mycket dyr sprit, konstiga överklassfamiljer, sex och romantik. Jag grubblar alltid över hur folk utan vettig inkomst, som Elsa, lyckas leva detta lyxliv.

Alltså, bonniga Elsa, från Brämhult utanför Borås, kommer till Stockholm efter en kortare tur till i New York, jobbar på ett kafé och lyckas samtidigt starta en modeblogg som snabbt blir välläst. Hon får in foten i dörren till den lyxiga modevärlden och blir givetvis förälskad i dess mest eftertraktade ungkarl.
Sedan kan ni kanske räkna ut resten själv. Det går inte som på räls för Elsa hela tiden.
Men berättelsen är relativt välskriven (det är inget jag hakar upp mig på), befriad från besvärande anföringsadverb (jo, dem hittar man ofta i chicklitt, tyvärr) och dialogerna talar för sig själv.
Underhållande läsning i hängmattan, men inte så mycket mer, men det räcker ibland.

Sommarläsning 2010

På sommaren läser jag, som många andra, mer än vanligt.
Så också detta år.
Den stora behållningen var Simona Ahrnstedts Överenskommelser
Kortfattat om det övriga jag hann med denna gång:

Penmarric av Susan HOWATCH

Susan Howatch är min absoluta favorit, men då menar jag hennes senare alster, de sk. Starbridge och St Benet-romanerna, de som handlar om präster och biskopar och andra med anknytning till Anglikanska kyrkan. Suveräna psykologiska thriller och en del kallar dem även själavårdsromaner. Mer här om detta.

Den andra genren som Howatch ägnar sig åt är sk. family sagas, och även om hon även där skriver drivna berättelser, så fastnar dessa inte så hos mig. Penmarric är en av hennes tidiga family sagas, och även i denna låter hon olika jag-personer berätta sin del. Precis som i några av Starbridge och St Benet romanerna.
Men Penmarric är flera hundra sidor för lång och berättelsen blir så deprimerade och eländig till slut att jag inte riktigt orkar med. Alla kassa relationer människor emellan och nästan ingen lycka någonstans.

Det som aldrig sker av Anne HOLT

Jag gillade föregångaren till denna roman, men Det som aldrig sker grep aldrig riktigt tag. Vet inte riktigt varför. Jag gillar dock huvudkaraktärerna. Hittade uppföljaren, Presidentens val, på en loppmarknad, och ska ge Anne Holt en chans till.







Den svarta löparen av Kristina APPELQVIST'

Appelqvist är en av många deckardebutanter i högen av nya böcker, och jag måste erkänna, när jag började läsa insåg jag att jag antagligen blivit lite trött på deckare för tillfället.
Alla förlag tycks leta efter nya deckarförfattare, varenda liten stad i Sverige verkar ha fått sin deckare och sammantaget; det mördas otroligt mycket i Sverige.
Den svarta löparen är inget undantag, och om jag ska var snäll ska jag säga att det här var i alla fall en riktigt hyfsad klassisk pusseldeckare.
Men den blir aldrig riktigt spännande, och jag, som är ganska romantiskt lagd och gärna ser lite romantik i en deckare också, åtminstone lite passion, blir irriterad när huvudkaraktärerna inte gör så mycket mer än tittar på varandra. Men det är klart, Appelqvist hade otur, jag läste henne bok alldeles efter Ahrnsteds Överenskommelser.

Babylons gator av Carina BURMAN

Det här var dock en positiv överraskning. Jag har aldrig läst något av Carina Burman förut, och trodde hon skrev torrt och tråkigt.

Men det här var något annorlunda. En svensk kvinnlig bästsäljande författare är i London på världsutställningen 1851 och tappar bort sin unga sällskapsdam (ja, fler än jag har undrat om sällskapsdamen var mer än det...) Om det nu fanns några bästsäljande svenska författarinnor översatta till engelska på 1850-talet kan man jag fråga, men jag struntar i det.
Berättelsen är driven, språket lite "gammaldags" utan att det blir fånigt, och huvudkaraktären  en lagom excentrisk person. Hon leker lite undercover Sherlock Holmes i jakten på sin försvunna vän och får hjälp av en walesisk konstapel. Men de får inte ihop det, även om det antyds att de gillar varandra.
Men i alla fall. Jag gillar det här. Läser gärna mer Burman.¨

Half the Sky av Nicholas D. KRYSTOF och Sheryl WUDUNN

Half the Sky har underrubriken Turning oppression into opportunity for women worldwide och handlar om att göra något åt det elände många kvinnor i världen lever i. New York Times-kolumnisten Nicholas D. Krystof (en av mina favoriter, mycket läsvärd) har skrivit Half the Sky tillsammans med sin fru Sheryl WuDunn. Krystof kommer från en invandrad polsk familj, Dunn från en kinesisk.
Uppdatering: Half the Sky finns nu på svenska; Halva Himlen.

Boken skildrar många gripande kvinnoöden och läsningen är stundtals mycket deprimerande. Läsaren får följa olika kvinnor över hela världen; Indien, Pakistan, Afghanistan, Kina, Kongo, Uganda. Det handlar om trafficking, slaveri, systematiska våldtäkter som ett vapen i krig, påtvingad prostitution, kvinnomisshandel, kvinnlig omskärelse, mödradödlighet, analfabetism bland kvinnor, hedersrelaterade brott, osv.

Men gemensamt i alla fallen är att kvinnorna som drabbats har lyckats vända sitt elände till något positivt. Som den pakistanska kvinnan som "dömdes" till gruppvåldtäkt som straff därför att en ung man i hennes släkt rymt med en kvinna från en annan, och förväntades begå självmord efteråt för att rädda familjens ära. Men när hennes familj vägrade acceptera traditionen och bevakade kvinnan så att hon inte fick chans att ta sitt liv. Dessutom fördömde den lokale imamen denna form av hedersrelaterade brott som ickeislamsk och gruppvåldtäkten blev nationellt uppmärksammad. Kvinnan fick ett "skadestånd" från regeringen och satsade genast pengarna på att bygga en skola för flickor. Hennes verksamhet växte sedan och många fler skolor byggdes med internationell hjälp.
För att ta bara ett exempel.

Det är gripande läsning, man chockas, men känner hopp samtidigt. Och börjar givetvis fundera på vad man kan göra själv. Författarnas slutsats är, mycket kort sammanfattat, att där flickor och kvinnor utbildas och får en chans att själva generera inkomst, utvecklas landet och ger alla en bättre framtid.
Men det är lättare sagt än gjort, och författarna sticker inte under stol med det. Många västerländska initiativ är naiva och misslyckas för att de inte känner till kulturen.

Det är svårt att med ett kort blogginlägg få fram allt Half the Sky innehåller och vill förmedla. Det är en viktig och läsvärd bok, och jag hoppas att den snart översätts till svenska.

Women hold up half the sky, är ett kinesiskt ordspråk.

Half the Sky - hemsida.
Nicholas D. Krystof- blog

Överenskommelser av Simona AHRNSTEDT

Är Litteratursverige redo för en ny genre?

Det tyckte i alla fall Simona Ahrnstedt, och satte igång att skriva en svensk romance, eller en historisk romantisk roman, om man översätter lite snabbt. Historisk chicklitt för att vara lite vanvördig.

Vägen till publicering har inte varit helt spikrak för Simona, många förlag tyckte om romanen, men vågade inte satsa på den. Till slut fick hon napp, och sedan några veckor ligger Överenskommelser hos bokhandlarna.

Vad är då en romance? Sliskig romantik med uselt språk som i Harlekin? Mja, inte riktigt, romance håller definitivt avsevärt högre litterär klass. I utlandet säljer författare som Eloisa James och Julia Quinn mångmiljonupplagor och romance är lika populärt som deckare.

Romance har också mycket gemensamt med deckare. En hel del vet läsaren på förhand. I deckaren åker alltid the bad guy fast på slutet och i en romance får de alltid varandra.
Men vägen dit är ganska krokig.

Romance är liksom deckaren också ofta en genre som litteraturvärlden ser ned på. Därför är det inte förvånande att Simona Ahrnstedts roman inte har recenserats av en enda större dagstidning. Eftersom förlagen inte vågade satsa på att ge ut romanen kan man inte heller förvänta sig att De Stora Viktiga Recensenterna kommer att recensera den. Men å andra sidan är det väldigt få romaner som recenseras i dagspressen.

Romance har också liknats vid Jane Austen, men i modern tappning, med betoning på modern. Tex är sexskildringarna en stor skillnad. För sex har hjälten och hjältinnan i en romance. Så den som har nolltolerans mot sex i böcker ska inte läsa (nu har jag säkert lockat några läsare...)

Men alla ni andra, ni som älskar Jane Austen, böcker/filmer som A Room with a View och liknande, och har tröttnat på all litteratur i spänningsromanklassen; detta är något för er.

Nu blir jag alltför långrandig, åter till Simona Ahrnstedts roman. Ryktet hade gått före den; den är en bladvändare, och mer än så; man kan inte lägga den ifrån sig. Så jag sa till mig själv, det ska jag inte gå på.

Började läsa sent på kvällen, skulle bara läsa några kapitel… och höll på till 02.30 på morgonen. Var bara tvungen att veta om de skulle få varandra. Fastän jag egentligen redan visste. Men jag ville veta hur. Läste nog aningen för snabbt, så jag fick läsa om igen, lite långsammare andra gången.

I korthet; den rike uppkomlingen Seth och den strikt hållna borgarflickan Beatrice förälskar sig i varandra. Men Beatrices förmyndare har andra planer för henne. Mindre trevliga sådana. Stundtals, egentligen ganska ofta, är det dramatiskt och rysligt spännande.

Simona Ahrnstedt har lyckats att få till en välskriven driven berättelse, med intressanta karaktärer och en miljö som är ny för läsaren (slutet av 1800-talet). En mycket romantisk berättelse och med bra sexskildringar, utan att det blir fånigt. Och jag erkänner villigt; inte heller jag kunde lägga ned boken. Inte ens med en 24 timmars tågresa genom Europa bakom ryggen.
Jag älskar sådana här böcker, när man sugs in i dess eget lilla universum och fastnar där för ett tag.

Sammanfattningsvis: sådant här är vi inte bortskämda med i Sverige.

Jag läser gärna mer. Skaran som väntar på nya romaner av Simona Ahrnstedt växer. Hur mycket litteraturetablissemanget än ignorerar denna nya genre.

-----------------------

Så här marknadsför Simona sin roman på Youtube:

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Överenskommelser av Simona Ahrnstedt

Adlibris
Bokus

Restless av William Boyd

Mer William Boyd!

Har ni inte upptäckt denne suveräne berättare ännu då avundas jag er. Ni har något framför er.

Jag har sträckläst min tredje William Boyd på kort tid. Han har varit och nosat på olika berättarstilar i varje bok. Brazzaville Beach var en något sorgsen berättelse, A Good Man in Africa smått burlesk och stundtals ganska rolig, och nu senast Restless, som måste stämplas som spionroman. Även om jag inte tycker att Restless når upp till de två förstnämnda i kvalité, så är det en driven berättelse som håller fast en. Och jag kan inte låta bli att fascineras av Boyds berättartekniska knep och metoder. Till exempel det här med att han växlar mellan första och tredje person.

I Restless är det dels huvudpersonen Evas vuxna dotter Ruth som berättar i jagform, när det handlar om henne själv och relationen till hennes mystiska mamma, som börjar bli dement (det är i alla fall vad dottern tror). Dels berättas det i tredjeperson när läsaren får följa Eva/Sally, rysk/engelskan/fransyskan som blir värvad av brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget. Den här delen, "spiondelen" är skriven som om det var Eva som hade skrivit den, men i tredje person.
Skiftet fungerar  bra, "spiondelen" av romanen håller ett avstånd till huvudpersonen, medan "Ruth-delen", som utspelar sig 1976, är mycket mer personlig, eftersom den skildras i första person.

Ruth börjar misstänka att hennes mamma håller på bli dement. Modern tror nämligen att någon förföljer henne och vill döda henne. Men så ger hon dottern ett manus, berättelsen om sitt liv som spion.
Och Ruth lär att modern inte är engelska utan ursprungligen ryska, och att hon var spion under andra världskriget.

Sedan vävs de två delarna av berättelsen ihop. Och det blir spännande.

Det står ännu en oläst William Boyd i bokhyllan. Yes!!

Unbowed av Wangari MAATHAI

Mer Afrika!

Fredspristagaren Wangari Maathai från Kenya är en kontroversiell kvinna. Oavsett vad hon har sagt eller inte om AIDS ursprung, så är hennes självbiografi Unbowed ett måste för alla som vill veta mer om Afrika, Kenya, kvinnors situation och miljökamp.
Född 1940 visade hon redan tidigt intresse för naturen och när hon fick chansen att studera blev det biologi hon valde. Efter Kenyas självständighet fick hon chansen till stipendium i USA, och senare doktorerade hon i Kenya.
Karriären tog fart, och Maathai beskriver sig som arbetsnarkoman. Samtidigt födde hon tre barn, tog hand om familjen och stöttade maken, som gav sig in i politiken. Kanske var det inte så konstigt att deras relation kollapsade, men en skilsmässa på sjuttiotalet i Kenya var ingen enkel sak. I allmänhetens ögon var en skilsmässa alltid kvinnans fel "hon hade inte lytt sin man och varit en god hustru", ungefär.
Kanske var hon "möjlig att kontrollera" som maken påstod.
Även i miljökampen.

Tyngdpunkten i hennes miljökamp lades på "the Green Belt-movement", organisationen som kämpade mot skogsskövling och för trädplantering. Men det var också i mycket en kvinnokamp, eftersom det ofta var kvinnorna som tog sig an plantskolor, trädplantering och skötsel av nyplanterade träd. Det visade sig att de var bättre på det än männen, kanske för att det traditionellt var kvinnorna som gjorde mycket i jordbruket, medan männen tog andra jobb i stan. "En person-ett träd" var mottot.

Och mer än en gång kom hon på kant med myndigheterna.

Jag ska inte berätta mer, men rekommenderar boken. Den är stundtals medryckande som en spänningsroman.

Pansarhjärta av Jo Nesbø

Jag visste inte att Pansarhjärta var en tegelsten när jag började läsa. Ebok alltså.
Men jag läste och läste, tegelsten eller inte. Jo Nesbø är och förblir en favorit. Jag vet inte vad det är, kanske är jag lite kär i Jo Nesbø, eller åtminstone Harry Hole.
Är jag partisk på grund av detta?

Svenskan hade totalsågat, (men andra inte) så jag var nervös. Skulle denna Harry Hole-berättelse verkligen vara så dålig? Bland annat talar recensenten om en "idiotisk intrig".

Vad är då en idiotisk intrig? Jag vet inte säkert, kanske en med allt för många klichéer.
Och jag ska vara ärlig, Harry Hole-deckarna innehåller våldsamt många klichéer. Försupen hjälte, korrumperad poliskår, etc.
Men faktum är att Jo Nesbø enligt min mening alltid kommer undan, därför att han producerar så vansinnigt välskrivna, drivna berättelser.

Och det äckliga då? "Författarens sadism till läsaren", som Svenskans recensent skrev?
Då kan man ju hänvisa till intervjun med Nesbø i Gomorron Sverige, där han fick frågan om han "kände igen sig i den värld han skapade" (underförstått; det är ju så hemskt att det inte kan vara sant...) så svarade han att det har skett saker i Kongo som han aldrig skulle kunna ha med i boken. Med andra ord verkligheten överträffar alltid dikten.
Jo Nesbø är visserligen detaljrik, och tål man inte det ska man inte läsa hans böcker. Det börjar från början, det äckliga, jag varnar bara...

Nu har jag inte sagt så mycket om romanen i sig själv. Intrigrik, som en typisk Nesbøbok. Driven, denna gång också. Tegelsten, inga problem. Sträckläsning, precis som en typisk Nesbøbok. Mer här.

Tycke och smak? Kanske är det hela nyckeln till Svenskans sågning. Dagens deckare är fyllda med äckligheter, vill man inte ha det, får man läsa något annat. Jag har ganska stark mage, så jag läser.

Och finner att Pansarhjärta är välskriven, driven och intrigrik, full av intressanta karaktärer och med en genomgående, gastkramande spänning. Precis som sina föregångare. Vad mer kan man önska?

Personligen fann jag Nesbøs senaste extra intressant, eftersom jag själv håller på med ett romanprojekt som utspelar sig i Afrika. Så den senaste tiden har jag läst och andats Afrika, dagligen. Döm om min förvåning när Pansarhjärta också utspelar sig till viss del i Afrika.
Och jag är lite av en vulkannörd. Vulkaner har sin lilla plats i boken.

Sammanfattningsvis; Pansarhjärta är precis lika läsvärd som tidigare Nesbø.

The Mission Song av John LE CARRÉ

Faktum är att jag aldrig har läst något av spionromanens mästare. Jag försökte med The Constant Gardener (tycker mycket om filmen!), men gick bet och vet inte varför.

The Mission Song (Den gode tolken) tog däremot tag direkt. En Afrikaroman, denna också, även om den egentligen inte utspelar sig i Afrika. Jag var fast från första sidan till sista.

När tolken Salvo, frukten av en förbindelse mellan en irländsk katolsk missionär och en vacker kongolesiska, expert på en rad udda centralafrikanska språk, får ett uppdrag av underrättelsetjänsten, ser han det först inte som något annat är ett vanligt tolkuppdrag. Han ska tolka på en hemlig konferens mellan olika kongolesiska "krigsherrar". Målet är att få dem att försonas och arbeta för att införa demokrati i Kivuprovinsen i östra Kongo-Kinshasa, en sedan länge svårt krigshärjat område.
Men Salvo inser snart att målet egentligen är något annat, och syftet är att få kontroll över de värdefulla mineraltillgångar, bla coltan. Demokrati är inte intressant, eftersom det inte förväntas främja utvinningen av mineralerna.

Vad som sedan händer ska jag inte i detalj berätta, men att Salvos samvete trycker på kan jag väl avslöja.

Sammanfattningsvis är det den subtila spänningen, som stegras långsamt, som jag minns mest. Och en slags underfundig humor, mitt i allt eländet. När Salvos far torteras av kongoleser, eftersom de tror att han egentligen är svart så de försöker piska av honom det vita skinnet, så är inte det främsta han tänker på att han ska överleva, utan att han aldrig har fått vara tillsammans med en kvinna. Så när han överlever, då kan man räkna ut vad det är han först och främst vill. Och Salvo är resultatet.
Salvo är överhuvudtaget en intressant sammansatt karaktär.Sexuellt ganska oerfaren gifter han sig med en
stjärnjournalist, men äktenskapet är bara på ytan lyckligt. Så när han under ett tolkuppdrag på ett sjukhus träffar en vacker kongolesisk sjuksköterska, är det kärlek vid första ögonkastet. Kvinnan inspirerar honom sedan att ta de steg han tar.

Minnesvärt citat: "There is people out there only God can love", säger Salvos far till sin oerfarne son.

Överhuvudtaget en riktig klassisk spänningsroman med flera nya grepp, och klart läsvärd.

Regnig semesterläsning

En bortregnad, iskall och inkortad semesterresa till franska Alsace förde några bra saker saker med sig; vi köpte gott vin och jag hann läsa ut några böcker.

Först Marika Cobbold Hjörnes Aphodite´s workshop for reluctant lovers (Afrodites klinik för motvilliga älskade), en romantisk historia med en liten tvist.
Tvisten är den parallella historien om hur gudarna på Olympos (i första hand Eros och Afrodite) beklagar över sig hur illa det är ställt med den mänskliga kärleken. Och vad de än gör för att främja den romantiska kärleken blir det fel. Eros siktar kanske hyfsat, men det blir ändå inte som han vill.

Jordiska Rebecca, författare av romantiska romaner, lyckas inte speciellt bra i sitt eget kärleksliv. Hon tappar helt tron på den romantiska kärleken. Det går till och med så långt att hon officiellt deklarerar att hon inte "tror på det hon skriver" längre. Och fansen blir utom sig (liksom Afrodite).
Så kärleksgudarna vill ge henne en läxa (och samtidigt bevisa sig själva) genom att "sammanföra" henne med skilsmässoadvokaten John (givetvis kärleksgudarnas svurne fiende).

Låter detta lite luddigt?
Tro mig, det är det inte. Romanen är klart läsvärd. Underhållande och med glimten i ögat. Definitivt något annat än den vanliga kärleksromanen.

Sedan Håkan Nessers Berättelse om herr Roos.
Nesser är och förblir en favorit. Jag har inte läst några van Veeteren-romanerna, men har snart betat av alla Barbarotti-romanerna. Och älskade Kim Novak badade inte i Genesarets sjö (bara titeln...).

Jag tycker om Nessers sätt att bredda den klassiska spänningsromanen. Flera av hans romaner är inte alls några deckare, enligt min mening, trots närvaron av poliser som Barbarotti, och trots att de innehåller både oförklarlig död och spänning.
Det gäller i högsta grad Berättelse om herr Roos. De två huvudpersonerna får mycket uttrymme, på ett sätt man aldrig ser i klassiska deckare. I like!
Och det blir en gripande berättelse med långsamt stigande spänning.
Jag sträckläste.

Mer sådant.

A Good Man in Africa av William BOYD

Jag fortsätter mitt upptäckande av brittiske författaren William Boyd, och ytterligare en Afrikaroman.
A Good Man in Africa får väl räknas till de moderna brittiska romanklassikerna. Dessutom filmad med Sean Connery i huvudrollen som den omutlige dr Murray, men filmversionen har jag inte sett.

Romanen A Good Man in Africa är väl vad engelsmännen skulle säga en fullkomligt hilarious roman. Jag hade mycket roligt när jag läste.
En annorlunda läsupplevelse än Brazzaville Beach, som jag också tyckte om, men jag kan inte säga att jag skrattade högt när jag läste den.

Berättartekniskt är den också bra. Boyd börjar mitt i handlingen, för att sedan ge en tillbakablick. Där får man en förklaring till varför huvudpersonen Morgan Leafy, en ung och ganska obetydlig diplomat i ett fiktivt afrikanskt land, snärjt in sig i mutor från den lokale afrikanske ledaren.

Leafy är en ganska patetisk person, som varken kan hålla sin karriär eller sina sexuella behov i styr. Han lägger sig hela tiden med fel kvinnor, låter sig hunsas av sin chef och råkar ut för de mest bisarra situationer.
Som att få i uppdrag att få bort ett lik, som ingen vill befatta sig med. Den döda har nämligen träffats av blixten och ingen i lokalbefolkningen vill ens ta i liket, eftersom de tror att de också kommer att träffas av blixten...
Ja, ni hör.

Romanen är full av roliga karaktärer (ta till exempel poeten från Yorkshire, som sitter i en taxi i åtta timmar, när det egentligen tar 20 min att åka från stationen, totalt blåst på alla sina pengar alltså).

Jag känner också igen Afrika på ett sätt där andra kanske inte hänger med, pga av att jag har bott några år där. Men den är inte mindre läsvärd för det. Med eller utan Afrikaerfarenhet.

Rekommenderas!

Min Boydläsning fortsätter. Jag inhandlade nämligen två nya romaner under mitt besök i London nyligen.

Brazzaville Beach av William BOYD

Brazzaville Beach var en sån där bok man plockade med sig (från American Bookshop i Haag), därför att författaren lät bekant (hade antagligen hört något bra om honom någon gång), dels på grund av titeln.

Brazzaville Beach påminde mig om många långa timmar på liknande stränder i en afrikanskt land som ligger alldeles intill det som skildras i boken.

Sedan tog det ett tag innan jag läste den. Men när jag väl gjorde det var jag fast.
William Boyd har tre berättelser invävda i en. Bokens jag ser tillbaka på två episoder i sitt liv, det med excentriske maken och matematikern i England, och det som schimpansforskare i det land hon nu befinner sig i.
Och Boyd väver på ett skickligt sätt. Dels med ett rejält driv och spännande, fast på olika sätt. En intrig är riktigt spännande; bland schimpanser, forskare och senare rebeller och strider. Den tidigare är spännande på ett annat sätt; kärlekshistorien om Hope och hennes man är egentligen mer tragisk än spännande.
Den "första" delen, den där Hope ser tillbaka på sitt liv, är skriven i jagform och i presens, medan den om schimpansforskningen är skriven i jagform, imperfekt och den om hennes äktenskap med John i tredje person, imperfekt.
Låter det invecklat? Men faktum är att det fungerar. Jag blev jättefascinerad av detta sätt att berätta en berättelse och blev sugen på att läsa mer.

Brazzaville Beach blev starten i en plan att läsa mer om Afrika just nu. Jag har även lyckats få tag på Boyds andra Afrikabok; A good man i Africa (En hygglig man i Afrika. Vem kommer på en sådan översättning av en engelsk titel?)

Skiljevägar av Andre BRINK

Jag fick boken A Fork in the Road (Skiljevägar) av André Brink i min hand för inte så länge sedan och när jag började läsa hade jag svårt att lägga ned den.

Som tonåring läste jag allt jag kom över av André Brink. Det är nog dags att läsa om dem nu, för jag minns väldigt lite av dem, annat än jag tyckte mycket om dem.

Det var 1980-tal och en tid av initierat apartheidmotstånd, i alla fall för mig som var aktiv inom Lutherhjälpen. Sydafrika stod som symbol för förtryck och skulle bekämpas.
Tänk vad världen ser annorlunda ut nu.
Eller kanske ändå inte.

André Brink är i slutet av sin självbiografi ganska bitter och mycket besviken över hur Sydafrika har blivit. Mycket våld, oerhört många mord och våldtäkter per år, korrupt svågerpolitik osv. Och om man har ägnat sitt liv åt kamp mot förtryck bara för att se att landet drabbats av en annan sorts förtryck, så  måste det kännas bittert.

Men jag ska inte börja i slutet, även om inte heller Brink skriver sin självbiografi i kronologisk ordning. Det är stundtals förvirrande, eftersom han en stunden är gift och har barn, andra stunden är student i Paris och i tredje stunden är gift för andra gången och har ytterligare två barn.
Han håller sig snarare till teman. Åren i Paris, apartheidmotståndet, uppväxten osv. Han är ganska sparsam vad det gäller det personliga, men den stormiga relationen med poeten Ingrid Jonker ägnar han ett helt kapitel. Och berättelsen om den begåvade men psykiskt instabila Ingrid, som han inledde en sönderslitande relation med, är också en av de delar av boken som griper tag i mig mest (var tvungen att läsa kapitlet två gånger, men förstod ändå inte riktigt varför Brink övergav fru och barn för denna kvinna. André Brink verkar inte förstå det heller.  Okontrollerbar passion handlar det om).
Men han var en kvinnoman, med tre (?) äktenskap och otaliga relationer bakom ryggen. Och på gamla dar gift för fjärde (?) gången med en vacker polska, yngre än hans egna barn.

Som afrikaaner (det är hur det stavas i den svenska översättningen) växte Andre Brink upp med apartheid inpräglad i ryggraden. Det är fascinerande läsning hur afrikanaanerna levde ett till synes "normalt" liv, men med det stora undantaget att de svarta inte inkluderades. Och de stöttade sig på Bibeln. Många gånger var reformerta präster de ivrigaste anhängarna till apartheid (visserligen var det ofta också så att de fanns reformerta präster som var motståndare, men ändå).
Därför var det var skribenter som Brink extra svårt att bryta sig lös och vända sin egen kultur ryggen. Författare som tex Nadine Gordimer hade det något lättare.

Åren i Paris på sextiotalet var ett vägskäl och sjuttio- och åttiotalen präglades så totalt av antiapartheidkampen att Andre Brink nästan inte hann skriva. Kapitlet som berättar om hur största delen av hans tid gick åt till att hjälpa andra är en av bokens bättre. Hur hans studenter tvingades "spionera" på medstudenter och lärare av säkerhetspolisen. Hur hans böcker bannlystes i Sydafrika (men smugglades ut och blev bästsäljare i utlandet).

Ett stycke modern afrikansk historia och en mycket läsvärt. Rekommenderas!

------

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas JONASSON

Ibland ska läsande vara ren underhållning. Och då menar jag inte det man i första hand tänker på; underhållning i form av en spännande deckare eller romantik i form av en chicklitt.

Nej, jag menar underhållande, som i att ha riktigt kul. Skratta högt, så att familjen undrar vad man håller på med.

Ungefär så kände jag när jag läste (eller lyssnade på, snarare...) Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. 
Bara titeln är riktigt lovande. Långa boktitlar är i allmänhet tabu. Förutom här. Här säger titeln, om inte allt, men mycket.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en riktig skröna, en berättelse fylld med otroliga och halsbrytande (explosiva) händelser och roliga karaktärer. En svensk Forrest Gump om man så vill, även om Jonas Jonasson säger att han fick idéen till Hundraåringen långt innan Tom Hanks & co.

Hundraårige Allan Karlsson, vars liv avhandlas parallellt med vad som hände efter han klev ut, har tröttnat på ålderdomshemmet där han inte ens får ta sig en sup på sitt eget rum, och beslutar sig för att rymma på sin egen hundraårsdag.

I hundra år gjorde han världen osäker innan han blev gammal och togs in på ålderdomshem.
Nu är det dags igen. Han rymmer och tar bussen och "råkar" stjäla en resväska med "okänt" innehåll av en gangster. Sedan är äventyret i gång.

Jag lyssnade på boken som ljudbok. Suveränt uppläst av Björn Granath. Bra uppläsare av ljudböcker kan hjälpa eller stjälpa en bok. I detta fall var det ett lyft.

Rekommenderas! Du kommer att ha jätteroligt!

Postcard Killers av Liza MARKLUND och James PATTERSON

Nu har jag läst.
Det gick fort. Men det är väl lite typiskt James Patterson. Jag har plöjt en hel del böcker ur serien Womens Murder Club, som utspelar sig i San Fransisco och har endast kvinnor som huvudpersoner. Gillade dem faktiskt.
Överhuvudtaget känns Postcard Killers rätt så Pattersonsk. Korta kapitel, snabbläst (det tog några timmar). Kortfattat, inga djupdykningar i karaktärerna (man får liksom "fylla i själv"). Cliffhangers. Sexscener. Ungefär så där.

Däremot har jag inte läst en enda bok av Liza Marklund, jo, det är faktiskt sant, och kan inte säga om delar av boken är mer Marklundsk än Pattersonsk.

Låt mig säga en sak först; om man inte kan lägga krav på hög litterär kvalité åt sidan och läsa bara för underhållningens skull, så ska man inte läsa den här boken. Det behövs ganska ofta i deckarvärlden. Med det vill jag inte säga att alla deckare och spänningsromaner är litterärt dåliga.

För det här är underhållningslitteratur. Låt det vara det. Punkt.
Fungerar för stunden. Inga bestående men. Inte heller någon Harry Bosch-crush på Jacob Kanon.

Klichéerna haglar. Huvudpersonen är en sorgsen amerikansk polis som dricker aningen för mycket och har självmordstankar. Han slår ihop påsarna med en bisexuell svensk journalist, med ett något egendomligt förflutet. Tycke uppstår, det förstår man direkt när han dyker upp på hennes tröskel och luktar unket.
Tillsammans jagar de seriemördare som är på turné i Europa. Ganska förutsägbart ibland. När det framkom att offren i Amsterdam fått öronen avskurna så stod det ganska klart för mig att mördarna härmade kända konstverk (Van Gogh målade av sig själv efter det att han hade skurit av sig sitt eget öra).

En sak tyckte jag var lite märklig. När jag gick in på Pattersons hemsida kunde jag inte hitta en rad om Postcard Killers. Enligt Amazon kommer inte boken ut på svenska förrän i augusti.

Mer Kate ATKINSON

Efter att ha läst Case Histories (De Vilseförda) såg jag till att snabbt få tag i efterföljarna One Good Turn (En god gärning) och When will there be good news (ännu inte översatt till svenska). Alla tre är fristående, men de vinner på att läsas i rätt ordning.

Alla tre har exmilitären, expolisen och exprivatdeckaren Jackson Brodie som huvudperson, eller som den person som berättelserna lite har som nav. En lite stereotypisk hjälte, en sådan där man tycker synd om och som alltid verkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Och som aldrig lyckas få till det med kvinnan som läsaren tycker han ska ha. Med skillnaden att det fungerar, Atkinson bemästrar clichéerna, lite som Jo Nesbö med sin Harry Hole.

Kate Atkinson fortsätter som i Case Histories, som jag skrev om tidigare, hon berättar flera olika människoöden parallellt. Man vet att allt kommer att knytas ihop på slutet, men det är inte förutsägbart.

Framför allt älskar jag sättet som hon berättar på. Fullödiga karaktärer och fulländat språk.Och intrigvävandet är i bland så sofistikerat att man får läsa om för att se var tråden som knöts ihop på slutet först dök upp.

Ett starkt boktips för den som tröttnat på gamla vanliga deckare och vill ha något mer.

Läckberg på TV och i bokform

Någon som såg Läckbergfilmerna på SVT i helgen? En hel del enligt tittarsiffrorna?
Vad tyckte ni?
Jag vet, det är alltid svårt att göra film av böcker. Speciellt så intrigfyllda som Camilla Läckbergs.

Det är ett tag sedan jag läste Olycksfågeln, så jag minns inte alla detaljer, men att den där dokussåpaidéen byttes ut i TV-filmen till någon slags "ungdomar-på-glid-ska-renovera-båt" funkade enligt min mening dåligt. Varför?
Jo, det var inte riktigt trovärdigt. Fast det är kanske jag som socionom som reagerar. Man plockar inte ut några ungdomar ur en sluten anstalt och sätter med en ensam psykolog för att renovera en båt. Det borde ha varit rätt så många fler anställda vårdare och psykologer inblandade.
Det rimmade lika illa som i förra tabben med Predikanten. Där satte de en lila prästskjorta (som bara biskopar har) på en frikyrkopastor. Research, hörrni, skulle inte skada...

Men dessa tabbar är knappast Läckbergs fel. Hon fortsätter att skriva intrigfyllda, drivna berättelser. Under helgen plöjde jag igenom Tyskungen och Sjöjungfrun. Jag retar mig på en del saker, många adverb och klyschor, alltför många. Och det är otroligt pratigt. Böckerna skulle vinna på om en del dialog omvandlades till berättande.
Kommer man över detta, ignorerar det helt enkelt, så är hennes böcker god underhållningslitteratur, även om de inte lämnar något bestående minne (jag har svårt att hålla isär vad som händer i vilken bok, men det är ju inte så ovanligt i långa kriminalserier). Jag gillar Tyskungen bäst hittills, eftersom den gräver djupare i karaktären Erika (och hennes mamma). Det behövs för att berättelserna ska lyfta.

Ibland har jag funderat på varför Läckbergs romaner har blivit så populära. Egentligen är de väl lite mer chicklit i krimformat? Många tycker antagligen om att läsa om det där vardagliga, förhållandet mellan Patrik och Erika, barn, graviditeter och giftermål etc.
Camilla Läckberg sticker inte under stol med att hon skriver underhållningslitteratur. Därför måste de också läsas på det sättet.

Case Histories av Kate ATKINSON

Vad jag vet är det bara Atkinsons Behind the scenes of the Museum (I Museets dolda vrår) som har översatts till svenska, men jag kanske har fel. Jag har i alla fall sökt på Bokus och Adlibris och Google, men hittar inga svenska titlar, förutom överstående.

Om jag har rätt är det skandal.
Jag tipsades om Kate Atkinson och fick tag i Case Histories. Den kallas kriminalroman för att det finns några mord, försvinnanden och en privatdeckare i den.
Men där försvinner likheten med den traditionella deckaren eller spänningsromanen.
Romanen är spännande, men samtidigt tar den tid på sig. Berättar varje levnadsöde, varje case history, utförligt och ingående. Därför blir också varje karaktär levande för läsaren på ett sätt som man sällan ser i "vanliga" spänningsromaner.

Atkinsson flätar samman flera olika separata livsöden på ett skickligt sätt. Huvudperson är den före detta polisen Jackson Brodie, som har sadlat om till privatdetektiv. Han sysslar mest med typiska PI-fall, tex att ta reda på om någons partner är otrogen.
Men så får han ungefär samtidigt flera olika nya uppdrag; ett tio år gammalt mord och två gamla försvinnanden, som till en början inte tycks ha någon med varandra att göra.

Samtidigt spökar hans eget förflutna för honom; systerns död för många år sedan, och skilsmässan, lite närmare i tiden. Åttaåriga dottern är egentligen enda fasta punkten i tillvaron.

Jag fastnade i denna bok så fort jag började läsa. Det är precis så jag vill att en bok ska vara; man sugs in och hålls kvar. Och lockas att återvända när man väl är klar för att läsa igen.
Jag är så glad att jag har Kate Atkinsons alla andra böcker kvar att läsa.

Rekommenderas varmt!

--------------

Uppdatering:
Kate Atkinson är visst utgiven på svenska, på bokförlaget Forum

Vänner och älskare av Theodor KALLIFATIDES

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har läst något av Theodor Kallifatides. Han har alltid funnit där i bakgrunden, bland de där författarna som "man borde läsa".

Vänner och älskare plockade jag upp i någon boklåda i somras och köpte. Den var ju i pocket och man måste ju köpa 4 för priset av 3.

När jag till slut började läsa visade det sig att det var en roman som jag genast tyckte om. Jag kom in i den snabbt och hölls kvar.
Som ganska stor konsument av spänningslitteratur är det är bra betyg för en bok. Jag har fått lite dåligt tålamod med åren. Ändå är jag hela tiden på jakt efter romaner som inte är spänningslitteratur, men som ändå är spännande. Om ni fattar vad jag menar.
Det finns egentligen ingen spänning i Kallifatides roman. Eller kanske ändå. Det är helt enkelt en bra berättelse  och det är driv i den. Sorglig och glad på samma gång.
Enkelt och rättframt språk och intressanta karaktärer. Flera av dem med invandrarbakgrund och med en hel del i det mentala bagaget. Min favorit blir snabbt huvudpersonen Georgs bästa vän, Milan, som kom till Sverige från Ungern i samband med det som hände 1956. Man undrar om Milan är homosexuell och i hemlighet lite kär i Georg, eller om han lever i självvalt celibat av någon otäck anledning som kan spåras tillbaka till tortyrkamrar i Ungern. Och får svar i slutet av romanen.

Jag inser att det är en styrka att kunna skriva en kompakt kärleksroman, man läser snabbt ut den, och ändå få med allt det väsentliga.Kärlekshistorien, några bra karaktärer, ett par oväntade vändningar och det utan att det blir 500+ sidor.

Kallifatides har lyckats i Vänner och älskare.

Diverse spänningslitteratur- MICHAEL CONNELLY, ARNE DAHL och AINO TROSELL

Mina berg av stryktvätt minskar snabbare när jag har något bra att lyssna på.
Via IStore hittade jag äntligen audioversionen av Michael Connellys Chasing the Dime (Framgångens pris).

Chasing the Dime räknas inte som en av Connellys stora spänningsromaner, ändå har den alltid varit en av mina favoriter. Historien om den naive vetenskapsmannen Henry Pierce, som börjar få telefonsamtal som egentligen är menade för en callgirl, upphör inte att fascinera mig.
Och som så ofta med ljudböcker, när man tvingas "lyssna till allt" och inte skummar igenom någon text, upptäcker jag saker som jag missat tidigare.
Jag tycker Connelly har skapat en  intressant karaktär i Pierce. Den högintelligente men känslige mannen som har byggt upp ett företag som strävar efter att utveckla datorer som bygger på molekylär teknologi till skillnad från silikonchips. Stundtals vill man skumma igenom de delar som koncentrerar för mycket på det tekniska, men det får en ändå att bättre förstå hur passionerad Pierce är som yrkesman. Så passionerad att hans fleråriga relation med Nicole just tagit slut. Han tillbringade hellre nätterna i labbet än i sängen med henne. För att förenkla problemet med deras relation lite.

Nu har han precis flyttat till en egen lägenhet, fått nytt telefonnummer och så... börjar han få telefon till Lilly.
Lilly visar sig vara prostituerad och bjuder ut sina tjänster på en websida. Med Pierces nummer. Och hon visar sig vara omöjlig att få tag på.
För naivt nog ser inte Pierce till att snabbt byta nummer, han börjar istället leta efter Lilly. Vill hitta henne för att vara säker på att hon är okej. Vilket givetvis visar sig vara ett icke så klokt företagande. Snart tror polisen att han själv ligger bakom hennes försvinnande och Pierce ser  hur karriär, viktigt patentsökande , hans egen frihet och kanske även hans liv riskerar att stryka med på grund av hans naiva sökande.
Det utvecklas till en bladvändare där Pierces bakgrund och barndom har viktig betydelse, den påverkar till stor del hans handlande.

-----

Arne Dahls romaner om A-gruppen har inte riktigt fungerat som bladvändare för mig. Men den senast lästa; Efterskalv, var helt okej. Speciellt på grund av några oväntade vändningar.
Men jag har problem med att det är så många karaktärer. Jag som inte har läst alla böcker i serien har inte lärt känna dem. Jag håller helt enkelt inte isär dem. Inte ens kvinnorna.
Men som spänningsroman får den ändå godkänt.

-------

Under en längre tid har jag också avverkat spänningromaner av Aino Trosell. Hon är ett exempel på en "vanlig författare" som kastat sig på spänningsromanen. I flera av böckerna har hon Siv Dahlin som huvudperson, en medelålders kvinna som dyker upp som städerska i en bok, som kokerska i en annan. Skapelsen av Siv som karaktär är på många sätt unik och det är böckernas styrka. Inga högutbildade hjältar/hjältinnor så långt ögat når. Men så är ju också Aino Trosell en sk. "proletärförfattare". Jag har inte sett Aino Trosells romaner på bästsäljarlistorna, men däremot har hon vunnit Deckarakademins pris för kriminalroman för Medan hjärtat ännu slår. Den har jag inte läst, men däremot Järngreppet och Se dem inte i ögonen. Prisad med inga bästsäljare alltså. Kan det beror på att de inte är riktiga bladvändare? Vad man nu menar med det. Läsvärda är de i alla fall och ett välkommet avbrott i den ganska stereotypa deckarvärlden.
Ytspänning, en roman om dykare på en oljeplattform är däremot en bladvändare, en genuin thriller, även om teknikaliteterna förefaller något fantastiska för min del (som har lite inblick i branschen). Klaustrofobin i dykarklockan blir nästan bokstavligt påtaglig när de hamnar i livsfara under ett rutindyk.
Ytspänning är vad jag skulle kalla en riktigt bra spänningsroman, utan vare sig poliser eller döda kroppar i intrigen. Rekommenderas! Ett tips är att lyssna på den via Elib, lysande inläst av Jakob Ekelund.

Nine Dragons av Michael CONNELLY

Den mest personliga Harry Bosch-romanen hittills, lovar Michael Connelly i förhandsreklamen.
Det är i alla fall en annorlunda Harry Bosch-roman. Fortfarande en ganska klassisk spänningsroman, men mycket av det som händer sker utanför Harry Bosch´ kontroll. Han är utanför sitt revir, stundtals en fisk på torra land.

Bakgrunden hittar man i flera böcker bakåt i serien. Under loppet av åtta romaner skapade Connelly en karaktär som ingen kunde komma åt. En ensamvarg med uppdrag att bekämpa ondskan i form av den grova brottsligheten i Los Angeles.
Den osårbare Harry Bosch försvann i samma stund som han fick reda på att han hade en liten dotter, Madeline (Lost Light / Skuggspel).
Fem romaner senare har hans dotter blivit tonåring och bor med sin mamma i Hong Kong.

Nine Dragons börjar med ett mord i Los Angeles på en affärsinnehavare av kinesiskt ursprung. Under utredningens gång verkar det som om den kinesiska maffian har något att göra med mordet.

Samtidigt får Harry Bosch beskedet att hans dotter i Hong Kong är försvunnen. Han släpper allt för att resa dit och leta reda på henne, och det stora frågan är; har den kinesiska maffian något med försvinnandet att göra?

I och med att Harry Bosch reser till Hong Kong trappas tempot upp och innan man vet ordet av är boken slut. Efter ett par oväntade vändningar. Annars skulle det nog inte vara en Connelly-bok.
Stundtals känns boken lite förutsägbar. Eller är det så att jag känner Michael Connellys författarskap så väl nu att jag hade på känn vad som skulle hända?
Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja veta vad andra läsare av romanen tänker om detta, skriv en kommentar. Men avslöja inget av handlingen. No spoilers, som man säger på engelska.

Connelly hade gärna kunnat djupdyka lite mer i skildrandet av Bosch´ relation med dottern Madeline, den karaktär som han enligt egen uppgift inte "känt sig redo att skriva om" förrän nu.
Jag upplevde att den Connellyroman som kom innan Nine Dragons, The Scarecrow, var kompaktare och mer innehållsrik, men den är också en mer typisk spänningsroman. Nine Dragons hade mycket väl kunnat vara rätt så mycket längre utan att det hade blivit för mycket. Kanske ovanligt att säga så, oftast behöver ju böcker kortas ned.

Mest personliga Harry Bosch-romanen? Kanske. Men den bästa personliga Harry Bosch-romanen? Jag vet inte. The Last Coyote/Den Sista Prärievargen är fortfarande min favorit.

Men ändå; boken rekommenderas varmt.





Intressant lång intervju med Michael Connelly om Harry Bosch här, tryck på On Demand på Video Player.
Michael Connelly fortsätter att ge intrycket av att vara en himla trevlig karl. Och han, Harry Bosch och jag har något gemensamt, en trettonårig dotter.
_____________________________________________

Diverse recensioner II - LEE CHILD,MARIAN KEYES, INGER ALVÉN, GEORGE PELECANOS

Efter att ha skrivit mig trött under våren (och inte kunnat läsa) har nu läsivern tagit över. Jag började med Connellys nya, mycket läsvärda, The Scarecrow och fortsatte med alla Lee Childböcker som biblan hade på engelska.

Reaktionen över dessa spänningsromanen är lite, mja...

Childs hjälte exmilitärpolisen Jack Reacher är en något svårgreppbar typ. Efter fyra böcker är jag inte riktigt säker på varför han har valt att bli en vagabond. Någon tragisk händelse? Mentalt sammanbrott. Jag har velat ha mer insikt i karaktären. Mystiken runt Reacher gör att det blir en ytlig karaktärsbeskrivning. Långt från mina favoriter Connelly, Lehane och Pelecanos, som med små medel gör huvudpersonerna mer mänskliga.

I varje bok kommer Reacher till ett nytt ställe, och råkar givetvis ut för något. Löser mysteriet. Vandrar vidare, eller tar bussen.

Men efter ett tag blir det lite tjatigt när han för femtielfte gången lämnar kvinnan som han fått ihop det med i boken, och drar vidare.

Men det är spännande tidsfördriv, ganska bra bladvändare. Bäst hittills: Bad Luck & Trouble (Trubbel).

************

Chicklitt var nästa hållplats, och det i form av Marian Keyes. Började i fel ordning, med This Charming Man (En förtjusande man). En överraskande blandning av chicklitt och allvar. Jag hängde inte riktigt med när allvaret började smyga in. Boken var trögstartad och jag retade mig oerhört på typsnittsförändringarna (i engelska upplagan). Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa hela kapitel i sans serif-typsnitt (typsnitt med raka bokstäver typ Trebuchet).

Jag menar, läsaren är inte dum, man fattar att de är olika personer som berättar. Hoppas svenska översättningen var förskonad från detta.

Men på slutet hade har fastnat i berättelsen och den blev en bladvändare.

Vidare med Anybody out there (Är det någon där?).

Mer allvar än chicklitt måste jag säga. Jag var inte alls förberedd på storyns vridning där i mitten. Måste erkänna att jag grät. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta. Ska inte avslöja mer. Jag är glad att baksidestexterna på boken inte avslöjade för mycket.

Men jag gillade berättelsen och den fick mig att ge mig på nästa bok, som egentligen är den första av Keyes, Watermelon. Och det är också en typisk första bok. En riktig chicklitt och jag måste säga, jag blev besviken. Chicklitt har ofta svårt med trovärdigheten. Också Watermelon. Historien om kvinnan vars man överger henne när hon precis fött deras första barn är kanske möjlig. Men för mig är det inte möjligt att du lever i flera år med en man utan att skymta någon av hans negativa sidor.

Men jag har inget emot att läsa fler chicklitt av Marian Keyes. Hoppas de i mitten är bättre än den första.

************

Hittade en pocket i bokhyllan som har stått där länge, men inte blivit läst. Mandelkärnan av Inger Alfvén.

Som så ofta är bortglömda böcker en positiv överraskning. Mandelkärnan är en vacker liten berättelse om en ganska trasig ung kvinna, Laura, som som tolvåring skickas från den döende modern i Argentina till den okände fadern i Sverige. Denna barndomsupplevelse präglar henne resten av livet. Men hade inte förlaget kunnat vara lite mer hemlighetsfull på baksidestexten. Inledningen, där flickan inte vet att hon kommer till sin pappa (hon tror morbror), är mycket bra, men hade varit mycket bättre om man som läsare inte visste om det där om pappan. Om man hade läst ur Lauras perspektiv.

Alfvén skriver vackert och även detta är en bladvändare. Jag inser att jag aldrig har läst något av Alfvén tidigare. Biblioteket i Stenungsund kommer att få många besök av mig i sommar. Alfvén står på listan.

**************

Tillbaka till spänningromanens värld.

En av dess mästare är definitivt George Pelecanos, författaren som jag tycker att jag står i tacksamhetsskuld till eftersom hans bok Drama City fick mig att börja skriva min bok. Jag har betat av en samlingsvolym bestående av Right As Rain (Vit som snö, ja vem kom på den titelöversättningen), Hell to Pay (Ett djävulskt pris) och Soul Circus (Svarta själar). Privatdeckarna Strange och Quinn är båda föredetta poliser, den ene svart och den andre vit, den ene runt femtio och den andre ungefär tjugo år yngre. Ett ganska udda par alltså.

Strange och Quinn rör sig i Washington DCs undre värld, en våldsam och deprimerande miljö. Pelecanos berättarstil är mustig och rak, han värjer sig inte för verkligheten, även om han inte ägnar sig åt att totalt gotta sig i blodiga detaljer. Snarare är han verklighetstrogen. Följaktligen låter han en mördare som just skjutit ut hjärnan på sitt offer kräkas därför han är så äcklad över det han just gjort.

Han kryddar också berättelserna med rätt så många sexscener. De känns inte överflödiga, de passar in för att beskriva karaktären, och de passar in i Pelecanos berättarstil. Det där med sexscener är ett vågspel, de måste ha en plats i berättelsen. Annars tillhör de den där gruppen episoder som bör ratas när man pysslar med det som i redigeringen kallas "kill your darlings".

Jag har förstått att Pelecanos tidiga deckare, de med Nick Stefanos som huvudperson, är närmast kultförklarade, men vet inte om de fortfarande går att få tag på. De finns inte översätta till svenska. Någon som har läst dem?

--

The Given Day av Dennis LEHANE

Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).

Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).

Det beror på boken som sagt.

Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.

Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns så långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

The Scarecrow (Fågelskrämman) av Michael CONNELLY

Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.

För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.

Men The Scarecrow (Fågelskrämman) har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).

Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.

I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.

De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.

Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.

Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
Och det fungerar i The Scarecrow.

Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.

Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig riktigt…

Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.

Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.

Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…

…äsch, ska inte avslöja mer.

Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.

Och som sagt: en bladvändare.


----------
Andra recensioner av Fågelskrämman.
Alkb.se